Jag har blivit kallad duktig hela mitt liv. Jag var duktig när jag var nio år och räddade min syster när hennes skosnöre fastnade i glipan mellan hissdörren och hisschaktet. Jag var duktig när jag fick godkänt på matteprovet i gymnasiet och jag var duktig när jag började som reporter redan som 17-åring. Jag är duktig i dag också, senaste meddelandet från min sambo lyder – ”Min duktiga älskling”.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Diskussionen kring vad en duktig flicka är för något och kanske framför allt vad vi ska göra av henne pågår just nu. Birgitta Olsson, riksdagsledamot för Liberalerna har kommit ut med en bok som heter Duktiga flickors revansch. Olsson redogör för sin uppväxt och menar på att duktiga flickor måste släppas fram, uppmuntras och få ta mer plats. Olsson slår ett slag för, hör och häpna, den liberala meritokratin, det vill säga de som jobbar hårt och anstränger sig ska få skörda frukterna av sitt slit.
Men vem bestämmer vilka (flickor) som är duktiga egentligen? Reell makt får aldrig höra att den är duktig. Makten behöver aldrig befästas så eftersom ingen ifrågasätter eller utgör ett riktigt hot mot den. Det är därför vi aldrig kallar Wallenberg för ”duktig”. Den som har makt definierar vem som gör rätt för sig. Den utan makt får nöja sig med att vara duktig. Det här är liberalismen när den är som mest radikal – målet är att få det kapitalistiska systemet att maka på sig och släppa fram ett fåtal kvinnor. De duktiga. Liberalernas meritokrati är varken en naturlig eller en obestridd sanning.
Att vara en ”duktig flicka” är att slå hårt mot ett glastak som hänger över en hela livet. Vi kallar kvinnor för duktiga vad de än gör – oavsett om det är att diska hemma eller leda ett företag, samma epitet gäller. Att vara duktig är måttstocken för allt. När kvinnor berättar om stress och press på jobbet så är svaret att de lider av ”duktig flicka-syndromet”, att de måste ta det lugnt och inte ha så höga krav på sig själva. Inte att arbetssituationen är ohållbar. Dubbelbestraffning när den är som bäst.
Feminismen, speciellt den liberala falang Olsson tillhör, pratar mycket om hur pojkar uppmuntras, förväntas ta mer plats och knuffas framåt i livet medan tjejer hålls tillbaka. Det stämmer inte. Kvinnor uppmuntras i skolan, flickor har bättre betyg än pojkar. Fler kvinnor studerar på universitet än män. Att kvinnor inte når längre har med något annat att göra än en mellanstadielärares outvecklade genustänk. Det har att göra med systematiska orättvisor som gynnar män som grupp.
Problemet är inte den duktiga flickan utan vem som bestämmer vem som är duktig flicka. Kvinnor äger inte förmågan att bestämma vad som är duktigt. Det kvinnan behöver göra är att revoltera mot det system som ser henne som duktig. Att göra allt rätt, vara flitig, framgångsrik och söt i hopp om att någon ser hur duktig hon är utmanar inte makten. Oavsett hur många som ”släpps fram”. Det vi bör göra är att se oss själva i andra och förena oss, organisera oss, för alla duktiga flickor i världen är vatten värda om det enda vi gör är att försöka få maktens godkännande.
