När högerregeringen förra året kom till makten blev jag naturligtvis deprimerad. Men allteftersom månaderna gått har den känslan dramatiskt förändrats – och jag känner nu faktiskt ett slags skräck inför vad som väntar de närmaste åren. 

Regeringsskiftet förra året var nämligen långt mer än ett regeringsskifte i en ordinär demokratisk stat. Jag skulle gärna beskriva det som ett regimskifte, även om det ordet leder för långt. Det där ordet systemskifte slets tyvärr ut för bra många år sedan, det var en bra term, det rymde och rymmer nyliberaliseringen av den ekonomiska politiken som ägt rum sedan i alla fall 90-talet.

Den ekonomiska åtstramningspolitiken ligger fast sedan ett par årtionden tillbaka och det är nästan orubbligt på grund av att även socialdemokratin håller fast vid det. Kampen för en låg statsskuld låser all politik vid status quo och utarmar sakta men säkert offentligt sektor, samtidigt som nödvändiga investeringar i välfärd och grön omställning inte kan genomföras. 

Men nu tillkommer fler avgörande faktorer och sammantaget är det något än värre som är i görningen: ett stort politiskt och kulturellt kulturskifte.

För det första ett rejält kapande av alla horisonter utom det nationella. Biståndspolitik slukas av handelspolitik när man hör handels- och biståndsministern tala. Vi ska i princip bara hjälpa de fattiga som också kan hjälpa svensk exportindustri och svenska handelsintressen. Och allra mest står det europeiska närområdet i fokus. En lång efterkrigstid där blicken höjdes mot hela den omgivande världen når sitt slut.

Den alltmer inskränkta blicken gäller även klimatpolitiken. I den nya budgeten ökar utsläppen och i retoriken är det den europeiska klimatpolitiken som ska trösta oss. Tanken att Sverige ska gå i spetsen är borta.

Utrikespolitiken är än mer talande. När alliansfriheten överges, då överges praktiskt taget alla andra hänsyn än de nationella. Man kan konstatera att högerextremisten i Kreml har lyckats driva också all svensk politik åt höger, vilket borde betraktas som ett slags absurd eftergiftspolitik. Ett aggressivt imperium i öst har drivit oss rakt in i armarna på imperiet i väst och det är helt enkelt slut med den självständiga hållningen som inte ens kan upprätthållas i fallet med autokraten Erdogan. 

Förändringen märks även i den nyhetsförmedling som utger sig för att vara opartisk: När ska Sverige äntligen bli medlem i Nato? Så lyder den underförstådda frågeställningen var gång ämnet dyker upp i medierna. Det är kristider i antågande i detta land, men den enda vinnaren i höstbudgeten är försvarsmakten.

För första gången i mitt liv är jag riktigt på allvar livrädd för vart det här landet ska ta vägen. Den sittande regeringen stöder sig på ett högerextremt parti som hyser ett starkare hat mot arbetarrörelsen och socialdemokratin än vad den traditionella borgerligheten på länge uppvisat. I nästa valrörelse kan det bli så att det viktigaste oppositionspartiet, socialdemokratin, berövats så mycket resurser att ett maktskifte i praktiken omöjliggörs.

För det andra – utöver en avsnävad global utblick – ska till detta läggas den slakt på folkbildningen som nu inletts och som i grunden är inriktad på att slå undan benen för arbetarrörelsen och inget annat. Nästa år kommer dessutom en ny mediestödspolitik att gradvis sjösättas. Den är ordinerad av den Mats Svegfors, som länge framstått som något av borgerlighetens grå eminens. Denne man ger gärna sken av att vara en oväldig ämbetsman, men hans mediestödspolitik leder käpprätt till en medialt tystnande vänster och arbetarrörelse. 

Det är mycket troligt att den sopar undan väldigt mycket av den opinionsbildning som vänstern och socialdemokratin kunnat syssla med och förvandlar svensk politisk debatt till ett borgerligt opinionsparadis.

Borgerligheten har sedan länge suttit på både den ekonomiska makten och den mediala, men nu stärks denna enorma ihålighet, ja slukhål, i svensk demokrati ytterligare. Det lär framöver bli små, halvt ideella sajter på vänstersidan som ställs mot de stora mediekoncernernas redan enorma makt över sinnena, samtidigt som de sociala mediernas jättebolag styrs av algoritmer som missgynnar allt vad samhällskritik från vänster heter och det också dras ned på public service.

Det finns skäl att vara riktigt rädd just nu. Sverige krymper. Och när utblicken på världen krymper, då blir en nation mer konservativ.

Det var mer än ett regeringsskifte som ägde rum förra hösten. Det var verkligen det paradigmskifte som det högerextrema stödpartiet till regeringen redan talar om när det gäller flyktingpolitiken. Den ekonomiska politiken, kulturpolitiken, utrikespolitiken, biståndspolitiken – allt pekar rakt in i ett Sverige som kan definieras som ett utpräglat högerland.  

Jag tänker inte nu räkna upp allt som bör göras för att ändra färdriktningen. Jag vill bara att det på allvar går upp för svenska väljare och medborgare att det inte var regeringen som byttes ut i förra valet. Det var ett samhälle.