Vargen är ett sällsamt djur. Funnes det inga människor på denna planet är vargen det däggdjur som skulle dominera världen. Den kan anpassa sig till nästan vilken miljö som helst; det enda som begränsar dess utbredning är egentligen människan, det femte rovdjuret. Vargen är ett socialt djur. En flock samarbetar, precis som Homo Sapiens, och kan jaga effektivt.

Våra älskade hundar härstammar från vargar som strök runt kring människans boplatser. Människorna hade nytta av vargen; den varnade om andra människor eller djur närmade sig. Och en dag hände det:  

”För 15 000 år sedan inträffade en händelse, som för alltid skulle förändra mänsklighetens historia. I en liten bosättning någonstans i sydöstra Asien hade en särskilt orädd vargtik fött sina valpar mitt inne bland hyddorna. Runt hyddor och eldar strök den vargflock som alltid fanns i närheten, precis så som det hade varit så länge någon kunde minnas. Ingen kunde föreställa sig hur det skulle vara att gå på jakt utan att vargarna följde med på lagom respektfullt avstånd. Farfäder och farmödrar hade berättat om hur vargarna i deras barndom delade bytena och rensade avskrädeshögarna runt byarna.”

Etologen Per Jensen spekulerar i sin bok ”Den missförstådda hunden” om den arkaiska tid då en orädd vargtik födde ungar mitt i en by. Han föreställer sig att valparna snabbt blev barnens favoriter när de tultade runt mellan hyddorna och hur någon rådig vuxen, förmodligen en kvinna, fäste sig särskilt starkt vid valparna och hur vargungarna i sin tur fäste sig vid henne. Och så var hunden där, människans ständiga följeslagare och bästa vän.   

Visst, de hundar vi idag håller oss med är inga vargar. De har evolutionärt så starkt anpassats till att förstå oss människor att de under årtusendenas lopp har blivit något annat. Men det började med vargen!

Att vargen kom att bli så avskydd och hatad har i allt väsentligt med rationella ekonomiska omständigheter att göra. I boskapsuppfödande jordbrukssamhällen blev vargen ett problem (och är det fortfarande). Hetsjakten på varg pågick och pågår sedan tusentals år. I Sverige var den praktiskt utrotad på 60-talet.

Och nu är den tillbaka. Människor kanske så sakteliga börjar vänja sig vid den. Därmed inte sagt att det är någon solskenshistoria vi befinner oss mitt i. Globalt sett hotas vargstammen visserligen inte av utrotning – men den svenska vargstammen är fortfarande på tok för liten för att den ska vara genetiskt livskraftig. Vargstammen i Sverige hänger fortfarande på en skör råd. Illegal jakt är ganska vanlig. Den årliga licensjakten slutar dessutom i ett årligt blodbad där även genetiskt goda vargar riskerar att stryka med; jag brukar kalla det för ett ”blodigt, artegoistiskt skådespel”.

Men: Något är på väg att ske. Folk börjar acceptera vargen. Vargmotståndet, eller i vart fall rädslan för vargen, är vanligast hos äldre befolkning i glesbygd. Så särskilt konstigt är inte det. Den som ser en varg promenera över gårdstunet blir nog uppskakad och det är en naturlig känsla. Den som släpper sina hundar under jakten kan ha goda skäl att frukta för hundarnas liv. Och så vidare.

Den storstadsbefolkning som gärna raljerar över vargskräcken i glesbygden brukar bli rätt uppjagad när en varg dyker upp i deras närområde. Kanske bevittnar vi just nu hur ”vargfrågan” drar söderut – och framöver blir mer infekterad i södra Sverige än i nordliga skogslän.

Vargen är emellertid inte bara ett djur; den har också blivit en symbol. Vargen är det vildaste vi vet, men många uppfattar den snarast som ett sändebud från staten eller länsstyrelsen. Det månas väldigt mycket om vargen, samtidigt som den glesbygd där den är tänkt att få leva, glöms bort av politiken och staten. En hel del av den kvardröjande ilskan mot vargen tror jag har att göra med en regionalpolitik som havererat och ett samhälle där storstad alltid premieras före landsbygd.  
 

Så var står vi? I bästa fall släpper nu den obefogade vargskräcken så att arten med tiden får en chans att leva i detta land. Vargen är en så kallad toppredator och har en viktig roll i ekosystemen.

Men det mest glädjande vore om, den där arkaiska känslan, som Per Jensen beskriver i sin bok om hunden, fick en chans att återuppstå: Vargens självklara närvaro i våra liv.