Fast det är ju detta som är verkligheten just nu, det är naturens cirkel som jobbar och jag är inbjuden att titta, men inte röra och det är lätt att tro att vi människor därför står vid sidan om bara för att vi reflekterar och ser. Två bärfisar börjar slåss på syrenens blad. Nyckelpigan flyger bort. En svart korp spatserar på gräset som om den inspekterade ägorna och katten klättrar längst väggen för att försöka ta sig in i vindsfönstret och skuggan där. Över ängen kommer min älskade med en lie i handen. Det är ormbunkarna som ska minskas, de som blivit invasiva och döljer solen för de små växterna under.
I fyra månader har vi nu alla levt i ett märkligt isolerat liv och idkat social distans och så när solen tar över är det som om begränsningen mildras, det känns som en semester ska komma snart och den påtvingade isoleringen plötsligt bli självvald frid.
För de flesta.
Men inte för en femtedel av befolkningen, alla som inte får råd och då är vi tillbaka i det orättvisa Sverige, det vi skapat och jag minns vagt ett citat från någon som förklarade att ett samhälle bara kan mätas i hur det tar hand om de som behöver stöd bäst.
De hemlösa i Stockholm och Göteborg är den rätta måttstocken på städernas bostadspolitik.
Den arbetslöse är den rätta måttstocken på näringslivets framgång och misslyckande.
Den prostituerade den verkliga avslöjaren över manlig omoralisk makt, ett samhälle som har prostitution är inget fritt samhälle och mäns misslyckande att leva som fria medvetna människor (där handling inte är i motsats till tanke) går inte att blunda för så länge det slavsystemet fortsätter. Den som blundar stöder.
Den sönderstressade vårdarbetaren med timanställning är den verkliga mätstickan över offentlig ”reformpolitik” i vården. Inte skattenivån.
När man utgår från det sociala blir vi alla socialister för det finns ingen annan betydelse av det ordet än att den sociala effekten över vad vi gör, ska avgöra, inte den ekonomiska.
Ekonomi som ett verktyg för social rättvisa, inte som ett verktyg för ansamling av mer pengar utan annan mening än att de blir mer.
Att mäta underifrån innebär att allt värderas utifrån sådana enkla ord som jämlikhet, frihet och rättvisa. Det är en hård tumstock att veckla ut och försöka se om det samhället gör, politiken och pengarna, verkligen klarar de enkla målen.
Just nu diskuterar vi livet efter coronan, det är en bekväm diskussion eftersom ”efter” betyder att det vi gör idag kan bortförklaras med att annat ska komma.
Men om inte krispolitiken i pandemin ökar jämlikhet, frihet och rättvisa, så kommer den som sker efter inte heller göra det.
Tysk regering ger 100 miljarder kronor i stöd för att flygbolaget Lufthansa ska överleva.
Svensk pandemipolitik kommer betyda kanske tio miljarder till SAS.
Varför i all världen då?
I en värld där bara en liten minoritet någonsin flyger och ingen av dem gör det ansvarsfullt med hänsyn till alla andra, ja då faller en sån politik direkt på ordet rättvisa.
Just nu storsatsar världens regeringar på att rädda bilindustrin och de fossila bränslena. Stöd på uppemot 50 000 miljarder kronor globalt, även i Sverige kommer skattestöd och subventioner för smutsig trafik vara större än klimatpolitiken.
Men vilken frihet ligger egentligen i att de flesta privat tvingas köpa bensin och diesel för att göra de resor man måste göra?
I Sverige är vi officiellt ledsna över att vi misslyckats skydda våra äldre. Men det är ju inte ”vi” som fattat de besluten. Det är ansvariga ledare i regioner och kommuner som valt att år efter år minska på verksamheten, toksnåla i vetskap om att de som då tvingas göra jobbet är frivilliga anhöriga (oftast äldre kvinnor) och det finns ingen jämlikhet alls i den politiken.
I förra veckan diskuterade jag Miljöpartiets svar på klimatomställningen i coronakrisen och svaret var att det tar man ”sedan”. Jag har svarat på mejl om det, ledsna brev från klimataktiva som hoppas att jag förstått fel, inget kan bli som förr efter en sån här kris.
Kan det inte?
Varje beslut för att ”få igång hjulen” har en kostnad i en ofri framtid och miljarderna kommer aldrig fram sedan, de kommer bara när krisen tvingar fram en verklig diskussion och omvärdering. När ”hjulen tar fart” är det ekorrhjulet som gäller och ingen tid för att göra tvärtom.
Vi behöver inte tveka om det. Vi vet ju hur politiken misslyckats hittills.
Nu har staten öppnat gymnasieskolorna igen.
Tänk om ungdomarnas svar blev en nationell skolstrejk eftersom ansvariga inte förstått att omställningen tid är nu, inte sedan.
Tänk om vi gjorde tvärtom, inte såg oss som något utanför natur och ansvar. Tänk om vi insåg att vi inte längre drabbas av katastroferna, vi skapar dem.
Grannens hägg lutar sig mot söder med sin mäktiga krona och i skuggan under ligger fåren och de små svarta lammen och det är en så vacker bild så jag vill gråta.
Jo, det blir nog en sommar trots allt och det blir nog bra för de allra flesta.
Kan man inte få vara nöjd med det?
Nej.
