Situationen har kallats statsunderstödd människosmuggling och kritiken mot Lukasjenkos agerande är samstämmig. Polen försvarar sin gräns med taggtråd och pushbacks, och samtidigt hindrar Belarus migranterna att retirera. De är fast. Det är kallt. Här finns barn. Vi vet att minst 11 personer har dött.
Oavsett det pågående storpolitiska maktspelet är detta människor som har rätt att söka asyl och få sina ärenden individuellt prövade. Men vem säkerställer att det faktiskt finns gränsövergångar där de kan lämna in sin asylansökan?
Problemet bakom denna situation är långt ifrån bara Lukasjenkos agerande. Att han använder sårbara människor för att destabilisera EU är för att EU gjort det möjligt. Den europeiska unionen har cirka 500 miljoner medborgare. Asylansökningar från ett tusental migranter skulle definitivt vara hanterbart – med en annan politik.
En del hävdar att det är den högerpopulistiska retoriken som triangulerat politiken så att vi hamnat där vi är. Det är en pusselbit, men än viktigare är det ekonomiska perspektivet på migration. Det har konsekvent utgått från neoklassisk, nationalekonomisk teori: att flyktingmottagande är dyrt. Men det är inte sant.
Den senaste veckan har jag läst min kollega på ledarredaktionen, Peo Hansen, som tidigare i år utkom med boken ”A modern migration theory” (inom kort utkommer boken på svenska under namntet ”Migrationsmyten”, på Leopard förlag). Peo Hansen analyserar bland annat flyktingvågen 2015, där Tyskland och Sverige var de stora mottagarländerna. Han sätter migrationen i samband med ekonomisk utveckling i länderna, och förklarar skillnaden mellan finansiella och reella resurser. I stället för neoklassisk ekonomisk teori använder han sig av ”modern penningteori”, som faktiskt visar att det som kallats migrationskris i själva verket är en migrationsbonus.
”Ett land med minskad befolkning är ett land som stagnerar” sa justitieminister Morgan Johansson (S) i en intervju med Sveriges Radio i september 2015. Han fortsatte: ”… vi behöver, och kommer på sikt att behöva, arbetskraft till Sverige.”
Morgan Johansson var inte ensam om att tycka så. Under en kort period 2015 talade en rad svenska politiker om flyktingarna som en demografisk bonus och vinstlott – vilket är en ekonomisk realitet. Kommuner behöver inte gå på knäna för de har ökade kostnader under en viss period när en migrant lär sig svenska. Alla stater som ger ut sin egen valuta kan kompensera kommunerna – utan att behöva höja skatten. Det har vi har ju nyligen sett hända under pandemin. Hur många miljarder som helst kan av staten skickas in i vården och till permitteringsstöd – utan att skatten behöver höjas. EU har på motsvarande sätt släppt sitt finanspolitiska ramverk under pandemin.
Se dig omkring. Utlandsfödda bär upp stora delar av Sverige; de ser till att vården, skolorna, transportsektorn och andra områden fungerar. De som kom hit 2015 är en viktig del av detta. Det är dags att vi använder termen migrationsbonus, i stället för migrationskris.
I veckans tidning besöker vi Högsby, en av Sveriges 82 kommuner som brottas med en minskande befolkning och därför har svårt att upprätthålla kommunal service. I Högsby konstaterar invånaren Ingvar Gustavsson att de migranter som kom 2015 var positivt för kommunens befolkningsutveckling, men han konstaterar: ”Nu har vi ingen inflyttning. Nu är det framför allt utflyttning.”
Om hela Sverige ska leva och vi ska förmå ta hand om vår åldrande befolkning behöver vi den bonus migrationen de facto är.
Släpp in migranterna vid polska gränsen och låt dem få sina asylskäl prövade!
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
