Det här var en jätteförändring, de kontrollerade och ganska stela svenska bankerna frigjordes, plötsligt kunde de låna ut enorma pengar, ja, ju mer de lånade ut desto större ”säkerhet” hade de till att låna ut ännu mer.

Bankerna fick makt att skapa pengarna utan egentlig begränsning. Svenska ekonomer och politiker trodde på allvar att svensk ”bankkultur” skulle vara mer långsiktig och försiktig än den som hade fått alla andra avreglerade finansmarknader att löpa amok (USA, Storbritannien, Norge med flera).

Men svenska bankmän betedde sig som alla andra som fick fritt fram att spela på pengar. Det var ett flöde av nya lån till kontorsfastigheter och finansplaceringar som gjorde att vi efter bara några år fick det sammanbrott som blev 90-talskrisen med havererad fastighetsmarknad och kapsejsande företag och som gjorde att Carl Bildt blev tvungen att socialisera bankerna genom att staten fick garantera dem.

Lätt att glömma det där.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Svenska banker höll på välta hela landets ekonomi och pappa staten fick rädda det hela och skattebetalare och medborgarna betala alla kostnader genom att bankerna införde stora räntegap där löntagaren fick noll procent på pengarna på lönekontot men betalade rejält för lån eller tjänster.

Allt det här upprepades sedan 2008. Samma banker, samma spekulation, samma vanvettiga utlåning till finansbubblor.

Och det upprepas i dag i hela EU, värst är den privata Deutsche Bank som inte bara är straffad för olagliga manipulationer utan har spelat med derivat så rejält att banksystemet vacklar på kriskanten igen. (Att köpa derivat är i praktiken alltid att spela på framtiden. Man gissar om något går upp eller ner i värde och köper i förväg.)

Och allt det här är helt onödigt.

Det finns ingen poäng med dessa fria privata banker för medborgarna, inget behov av ”kreativ finansmarknad”, ingen nytta för företagandet eller för politiken ... Det är en del av ekonomin – finansmarknaden – som tagit makten över alla andra delar och som i praktiken inte gör någon nytta alls.

Nej, jag tror inte Kjell-Olof Feldt eller Olof Palme förstod vilket monster de släppte lös, de trodde nog bara att befriade banker skulle göra det enklare att finansiera stora och viktiga projekt utan att staten måste agera. Men resultatet har blivit att offentliga sektorn vart 20:e år får gå in och rädda finanssystemet till en enorm kostnad.

När finanskrisen betalades 2009 gick världens stater in med 17 628 miljarder dollar för att få igång systemet igen (siffra från IMF).

Det är så mycket pengar att det inte går att förstå.

För att ”rädda världen”, det vill säga all klimat- och miljöpolitik, satsade samma stater bara 155 miljarder dollar det året.

I dag har det märkliga hänt att världens stater inte ”har råd” att investera och ställa om till klimatneutral ekonomi, de ska ju inte ”låna”. Bankerna däremot ”har råd” att öka utlåning till oljeprospektering, gasledningar, avskogning och finansplaceringar, ju mer förstörande desto lönsammare på kort sikt.

Man kan naturligtvis tro att den här avreglerade bankmaktens girighet (ägarna kräver 10–15 procent i avkastning trots att vi har noll i inflation) bara är en isolerad dumhet för finanskapital. Men bankernas vinstmarginaler smittar sönder den verkliga ekonomin. När bankerna kan gå med 120 miljarder i vinst på att i princip bara flytta pengar, piskar det andra storföretag att jaga marginaler som produktion eller handel aldrig rimligen kan nå.

Utan extrema vinster blir företag ”inget värda” och vi får en ekonomi som jagar vinst långt över vad forskning, produktivitet och marknad kan skapa. (Se diagrammet nedan. Banker/finansföretags ökade tillgångar har ingen sans eller rimlighet jämfört med vår BNP-ökning.)

Men bankernas makt har också skapat en märklig diskussion inom miljörörelse och hållbarhetsideologer som på allvar hävdar att ge lån till investeringar utan att ha sparat ihop pengarna i förväg är fel. Finansspekulationens vanvett gör att man dömer ut stora klimatlån för att även de kommer öka tillväxten eller öka skuldkvoten i samhället.

Systemskiftet har då gått in i märgen även på de som är emot det och man ser på ekonomi med maktlösa ögon fast det i själva verket är rätt enkelt att förstå hur enormt rika vi är och vilka väldiga resurser vi har att satsa nu för att rädda framtiden åt våra barnbarn.

Jag träffar varje vecka radikala människor som tror att det saknas pengar för att bygga 700 000 lägenheter eller ställa om trafiksystemet. Och jag träffar socialister som tror att bostadskrisen handlar om en bubbla, men bostäder är ingen bubbla, krisen handlar om att bankerna lever på att pressa upp priset på bostäder som är alldeles för få och därmed en ständig bristvara.

Det lönar sig att inte bygga!

Bankerna är som fästingar på medborgarnas ekonomi. De sitter på våra huvuden och får fyra-fem procent av varje medborgares ekonomi. Ja, varje småföretags också. Utan att få något tillbaka.

Jo, det skulle vara lätt att avskaffa bankerna. Ge varje medborgare och företag ett konto i Riksbanken och så ett betalkort. Lån och sparande styrs med transparenta regler tydliga för alla.

Det skulle inte vara slutet på kapitalismen men slutet på de ockerinkomster som den där lilla promillen som lever på ägandet av banker och finansföretag i dag har.

Bankernas makt över din vardag, företagens möjligheter, investeringarnas inriktning och finansplaceringarnas eviga frikort är ett resultat av politiska beslut som kallas systemskiftet.

Men om man kan avreglera fram denna lilla elits absurda makt kan man också reglera bort den.

Bankerna behöver oss men vi behöver inte dem.