Utmaningarna är stora. Enligt Concord, som nyligen kom ut med en deklaration för en feministisk utrikespolitik, har inte mindre än ett sextiotal lagar stiftats bara under 2015 och 2016 för att inskränka sexuella och reproduktiva rättigheter. Organisationen Kvinna till kvinna har de senaste åren återkommande larmat om att nationalismens utbredning hotar deras samarbetspartners. Förutom rätt till abort, tillgång till utbildning, förlossningsvård och arbete mot barnäktenskap, könsstympning, våld och sexuell exploatering, är lagliga vägar för människor på flykt, möjlighet till familjeåterförening, och stopp för militär upprustning och vapenexport till diktaturer frågor som civilsamhället driver. Det är bra att regeringen talar med dessa organisationer, att bistånd i hög grad går till arbete för sexuell och reproduktiv hälsa och att feminism fortfarande ges en positiv klang. Att Sverige beväpnar diktaturer och samtidigt begränsar möjligheterna att fly undan krigets fasor är dock oacceptabelt.

Prostitutionen, som följer i den ökade utsatthetens spår, är en fråga som jag anser riskerar att hamna i skymundan. Det står nu klart att Sverige inte kommer att följa Norges exempel med kriminalisering av egna medborgares sexköp utomlands. Regeringen drar tillbaka sin proposition då den inte längre ser ut att få majoritet i riksdagen.

Länge verkade det som att förslaget hade stöd hos Kristdemokraterna, förutom Vänsterpartiet, men KD har nu ändrat sig. Deras kvinnoförbund stöder, liksom Centerkvinnorna, fortfarande förslaget. Utanför riksdagen har Feministiskt initiativ länge drivit frågan. Lagrådet och flera jurister har kritiserat förslaget, som de menar kan innebära att länder med abortförbud skulle kunna börja utdöma straff för sina medborgare som kommer till Sverige för att genomföra abort här – en farhåga som Morgan Johansson avfärdar.

Som första land i världen kriminaliserade Sverige 1999 köpet, men inte säljandet, av sex. Kriminalisering även av sexköp utomlands kan verka som en symbolfråga som berör få, är juridiskt svår och som varken gör till eller från. Enligt Sveriges Kvinno­lobby begås 80 procent av svenskars sexköp numera utomlands.

För kvinnor finns inget annat så kallat yrke som innebär så mycket våld och har så hög dödlighet, som att sälja sex. Studier visar återkommande att de flesta som är i prostitutionen vill sluta. Mer än hälften började som minderåriga, något som gör att gränsen mellan det frivilliga och ofrivilliga är svår att dra. Nästan alla har som barn utsatts för fysiskt våld och enligt vissa studier en majoritet även för incest eller andra sexuella övergrepp. I huvudsak barn och kvinnor tvingas in i prostitution genom fattigdom, rasism, diskriminering, brist på utbildning, arbetslöshet, att överges eller inte kunna stanna i sin familj på grund av våld, men också genom direkt slaveri i trafficking.

Alla som säljer sex anser sig inte vara exploaterade och stödjer inte kriminalisering av sexköp, varken i Sverige eller utomlands. Poängen, som Jenny Westerstand, forskare i juridik, lyfter i sin avhandling om sexköpslagen, är dock inte vad vissa individer i prostitutionen har för uppfattning, utan vilken syn på kvinnors kroppar som staten ska stå för.

I Norge uppges lagen ha haft en normativ inverkan, även om få ännu har dömts för sexköp utomlands. Jag tror det är den vägen vi behöver gå, tillsammans med allt det andra. En lag är långt ifrån tillräcklig, men viktig. Mycket mer behöver göras, både vad gäller att se till att behandling av utsatta och förövare finns, men även vad gäller att motverka efterfrågan, ojämlikhet och socioekonomisk utsatthet. Utnyttjande av kvinnor, barn och män i prostitution innebär exploatering, var än den äger rum.