Så symptomatiskt för ekonomismens tidevarv! Bibliotekarier, freds- och konfliktforskare, museipedagoger, historiker, filosofer – vad ska vi med sådana när vi kan utbilda kuggar som ger mer direkta påslag på tillväxten. Som till exempel civilingenjörer, telefonförsäljare och reklamare ... Ämnen som idéhistoria, estetik, konstvetenskap, litteraturvetenskap och sociologi är ingenting för Svensk Näringsliv. 

Men hur skulle vårt samhälle se ut om vi inte värnar ämnen som studerar människan och vår kultur? Det finns ingenting viktigare än kultur och humaniora i en tid när både världen och värden står på spel. Som miljöengagerad, som tidigare språkrör i ett grönt parti, som djupt involverad i naturvetenskap, inser jag, och har alltid insett, att kultur och humaniora är avgörande för om det ekologiskt hållbara samhället ska kunna gå hand i hand med socialt ansvar och demokratisk värdighet. 

Kultur och natur måste gå hand i hand. Jag är övertygad om att en del skulle vara vunnet om ett ämne som filosofi återupprättades. De värderingar, teorier och föreställningar vi lever med behöver ständigt analyseras, ifrågasättas, förstärkas, funderas på. Vi behöver fler långa tankar. Fler ingångar till sokratiska dialoger, frågeställningar och tankar. Det är inte minst viktigt i vårt tidevarv när vi lever under kortsiktighetens förbannelse. Svar krävs allt fortare från politiker, som låser upp sig och sedan sitter fast. Snabbare avkastning krävs på insatt kapital, konsumera nu till extrapris. Tiden för eftertanke blir allt kortare. Långa tankar blir bristvara. 

I stället för att varva upp, lägga i högre växel och köra fortare behöver vi varva ner, växla ner och se vart vi kör. I stället för att glo på hastighetsmätaren borde vi studera vägens omgivningar. I stället för att färdas fort borde vi färdas omsorgsfullt.  Kort sagt: vi borde filosofera mer. Såväl i det politiska rummet som i skolan, vården och på torgens kaféer. Utan den filosofiska dialogen riskerar vi att bli fattigare och fattigare som människor vilket enbart kan glädja dem som har rollen som marknadsekonomiska rapportförfattare på Svenskt Näringsliv. Och liknande. Ekonomismen lever gott på det hetsiga tempot där vi skyfflas runt i en takt som gör långa allmängiltiga tankar till något nästan ouppnåeligt.

Å andra sidan finns det hos oss som värnar humaniora de som uttalar ett sorts illa dolt förakt för naturvetenskap. Biologi målas då upp som något reaktionärt, något ointressant för samhällsdebatten. Som om vi enbart var formbara sociala och kulturella varelser. Men att vara människa är också – rent av i första hand – att vara en biologisk varelse. Att då helst vilja bortse från biologi, se det som något besvärande i den politiska debatten, något som bör viftas bort som varande ”konservativt” är intellektuellt undermålig hur kulturellt det än uttrycks. Att de konservativa blundar med ena ögat och ser det man vill se i biologin är en annan sak, det har med föreställningar och fördomar att göra. 

Vi är inte det vi varit, men vi bär med oss sådant vi burit på sedan urminnes tider. Vilket varit en förutsättning för att vi skulle komma ända hit. Ska vi göra det bästa av situationen krävs att natur och kultur vävs samman, inte kväver varandra utan samspelar. Vi är biologiska, sociala och kulturella varelser. När vi reduceras till ekonomiska varelser vars uppdrag det är att hålla igång ett ekonomiskt system som kräver evig tillväxt och allt snabbare avkastning i form av siffror på konton är såväl natur som kultur illa ute. Därmed är såväl vår värdighet och förmåga att bygga civiliserade samhällen på väg att raderas ut.