Kan detta samarbete utgöra partipolitiskt embryo till en ny bred progressiv rörelse, som på allvar skulle kunna utmana Sverigedemokraterna om rollen som alternativ till det politiska etablissemanget? På allvar försöka ta tillbaka rollen som Alternativ från de brunmelerade?

Det vore onekligen önskvärt med en bred folkligt förankrad samlande kraft som utifrån solidarisk och empatisk grund bygger ett alternativ som diskuteras, nagelfars och får hjärtan att brinna av lust. Som bär vänsteraktivas djupa engagemang för social rättfärdighet, grönas djupa engagemang för miljö och klimat, feministers engagemang för fred och demokrati. Eller är det så att partiegoism - och känslan från var en av de tre partiernas företrädare att just deras parti minsann täcker allt det där - sätter stopp? Eller är det rent av så att partier i sig är en hämsko för framväxten av en progressiv rörelse?

Idag snurrar nästan all politisk debatt kring Sverigedemokraterna. Som av allt fler tycks upplevas som det enda alternativet till en i övrigt grå politisk massa. Vi behöver en politisk debatt som snurrar kring en progressiv kraft, en god kraft som upplevs som det stora Alternativet. Det handlar ju inte bara om vem som ska regera, det handlar om den politiska dagordningen, om i vilken riktning debatten förs. Det största problemet idag är inte SD:s storhet, utan att deras världsbild tenderar att bli politisk norm eftersom den ideligen är i centrum. I en tid när frågor om klimat, miljö, rättfärdig fördelning, fred, tyglande av marknaden borde vara det som debatten kretsar kring.

Vi som samlat ett antal årsringar har erfarenhet av det som kallades alternativrörelsen på 70-talet. Det var en sorts - ibland ganska ohelig men synnerligen kreativ - allians av människor aktiva i miljö-, freds- och kvinnorörelserna. En progressiv kraft. Tiden har gått sedan dess, olika försöka att samla progressiva har gjorts, men de dör ut när aktivister tröttnar. De dör ut fortare än förr… Attac är bara ett av alla exempel. Tidsandan kräver snabba ryck, snabb behovstillfredsställelse. Någon har sagt att många av samtidens unga aktivister mer är gäster i olika sammanhang. Tålamodet är inte stort. Är det som hände i Göteborg ett mer tålmodigt embryo för något växande folkligt? Eller utgör partier och partigängare i sig bromsklossar?

Kan man lära något av spanska Podemos? Kanske. Visserligen är såväl de organisatoriska som historiska skillnaderna mellan Sverige och Spanien enorma, men visst kittlar tanken. Populism då? Är det inte lätt att fastna i populismens garn? Podemos är inte fria från det. Å andra sidan: kärnan i populism är ursprungligen - även om någon vetenskaplig definition egentligen inte finns - att det finns en klyfta mellan ledarna och folket, att den klyftan exploateras av politiker som framför "enkla okomplicerade lösningar".

Idag upplever onekligen många människor med rätta att klyftan till ledarskapet - det ekonomiska och politiska - är stor. Vilket är värt att tala om oavsett etikett. Och enkla lösningar - typ "arbetslinje" och "sänkt bolagsskatt" - marknadsförs ideligen av partier som, på grund av de utgör stomme i den politiska eliten, inte kallas populister. Att skydda den fattige beskrivs av den rike gärna som populism medan att skydda den rike beskrivs som realism. En progressiv rörelse bör inte hämmas av att eliterna kallar den populistisk.

Vågar V, MP och FI i Göteborg under denna mandatperiod bygga en plattform som kan vara exempel på hur en röd-grön-rosa motmakt skulle kunna se ut? Vågar man ta ut svängarna? Vågar man lämna iden om att vara "visionära realister" och hålla sig inom det som etablissemanget hävdar är realism för att istället bli realistiska visionärer som förstår att det enda realistiska idag är att vara visionär?