Nu börjar en ny termin på landets universitet. Många unga människor flyttar långt hemifrån för att gå sin drömutbildning. Men vad är det som möter dem? Kötiderna för att få en studentbostad är i Stockholm mellan två och fem år, det vill säga den tid det tar att läsa klart en utbildning.
Studentbostadsbristen är inte frikopplad från den generella bristen på bostäder. Studenter och unga är långt ifrån de enda grupperna som drabbas hårt av att det inte byggs i den takt och omfattning som Stockholm och resten av landet skulle behöva för att möta bostadsbristen. Det finns få människor som vågar ifrågasätta det faktum att det byggs för lite. Stockholms handelskammare har larmat om bostadsbristen som ett av de största hoten mot tillväxten. Stockholms läns landsting menar att vi fram till 2030 kommer att ha brist på 75 000 akademiker om ingenting görs. Enligt Hyresgästföreningen saknar i dag närmare 300 000 unga vuxna ett eget hem.
Så, då är det väl bara att börja bygga. Eller?
De senaste årens politiska diskussioner har ofta handlat om att det är för snåriga regler, för lång överklagandeprocess, för höga bullerkrav och begränsad konkurrens bland byggbolagen. Problem som behöver lösas. Det har däremot också lett till att det förs en metadebatt kring bostadsfrågan som handlar mer om detaljer och mindre om politik. Bostadsfrågan har blivit avpolitiserad. Så har det inte alltid varit.
1966 var dåvarande statsminister Tage Erlander med i en direktsänd utfrågning dagen före valet. Han fick frågan om vilket tips han skulle ge ett bostadslöst par som inte var rika. ”De får ställa sig i bostadskö”. Det svaret kostade Socialdemokraterna ett rekordtapp. Under den här tiden bestämdes det att miljonprogrammet skulle byggas. ”En miljon bostäder på tio år”. Det var politisk vilja – och det genomfördes. Sverige fick världens högsta byggstandard och människor fick tak över huvudet.
I dag har Sverige Nordens högsta befolkningstillväxt och samtidigt lägsta byggtakt. Många tvingas att säga nej till jobb, bo på osäkra andrahandskontrakt och betala ockerhyror. Det är minst lika krisartat på bostadsmarknaden i dag som 1966.
Vi behöver en ny politisk satsning på bostadsbyggande – ett nytt miljonprogram. Det är en investering som kommer att kosta, men det kostar samhället och individen ännu mer att inte bygga.
Miljonprogrammen får inte sällan utstå kritik. För den enformighet, arkitektur och segregation som förknippas med bostäderna. Tankarna förs direkt till höga betonghus. I dag består en fjärdedel av Sveriges bostadsbestånd av bostäder byggda inom ramen för miljonprogrammet. Mindre än hälften, en tredjedel, var stora höghusområden. Resterande var flerbostadshus och småhus. Vad gäller segregationen så byggdes det upp stadsdelar överallt, dels helt nya och dels de som expanderade. I Stockholm byggdes det både på Östermalm och i Rinkeby, så det är felaktigt att anklaga bostadsbyggandet i sig för segregationen. Det har gett generationer av människor en möjlighet att få tak över huvudet. Oavsett hushållens ekonomi.
Miljonprogrammen har ältats och diskuterats sedan början. Med dagens kreativa arkitektkår, utbildade civilingenjörer och engagerade medborgare kan det byggas ett miljonprogram som har lärt sig av förra seklets styrkor och svagheter. Ett miljonprogram som ger unga möjlighet att flytta hemifrån, tacka ja till sin drömutbildning eller sitt drömjobb och få starta sitt liv med ett hem som grundläggande trygghet. Då behövs framför allt en politik och politiker som vill bygga. För det är där ansvaret och makten ytterst ligger.
