När Donald Trump och Brexit förra året gick från omöjliga och otänkbara till oundvikliga, var det många som förklarade den liberala ”mitten”-vägen i politiken död och mycket riktigt har det också gått utför för många europeiska socialdemokratiska partier som valt den enda vägens, marknadsliberala politik.

Men i nästa års valrörelse ser vi ut att få ännu en rond av mitten mot extremhögern. Socialdemokraterna vill gärna regera med Liberalerna och Centerpartiet, och Miljöpartiet har svarat på utspelet med förtjusning. Som motståndare föreställer de sig Sverigedemokraterna, eller Moderaterna och Sverigedemokraterna.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Den här uppställningen påverkar självklart vart mitten upplevs gå och kan bidra till att förflytta den än längre högerut. Men var går egentligen mitten i dag? Som alltid avgörs mitten av var höger och vänster befinner sig, samt av hur starka de är. Och dagens mitten har inte så mycket gemensamt med mitten för säg 30 år sedan.

Vad som upplevs som politiskt möjligt, och politiskt mainstream kan beskrivas genom konceptet ”The Overton Window”, uppfunnet av konservativa i USA för att beskriva vad som vid en given tidpunkt betraktas som politiskt sunt förnuft. För att flytta fönstret åt höger har man använt koordinerade insatser där tidigare otänkbar politik har blivit mainstream. Poängen är att det som igår var extremt och otänkbart, kan i morgon betraktas som ”kontroversiellt” och dagen därpå har det gått och blivit ”sunt förnuft”.

Den enda socialism som i nuläget ryms i fönstret är någon slags socialism för rika, där deras banker ska räddas, de ska få göra vinster på skattemedel och deras förmögenheter skyddas från folket. 

Det är detta fönster som gjorde att Jeremy Corbyn kallades oväljbar (för långt från mitten), trots att Labourledaren nu bevisligen knappar in på Theresa Mays Tories inför nyvalet den 8 juni.

Det kan förstås kännas skrämmande hur långt åt höger fönstret och därmed det upplevda politiska spelrummet förflyttat sig. Men det positiva med detta är att fönstret förstås är flyttbart även åt vänster. Men inte så länge man inte vågar sig utanför det.

Att Vänsterpartiet nu kastas överbord kan vara något väldigt bra. Äntligen har vi chans att få en verklig vänsteropposition. Att ”sitta med vid bordet” är inte det enda eller kanske inte ens det bästa sättet att göra politik för ett litet parti. Istället för att inta rollen som en ”regeringsduglig” (läs: tillräckligt nära mitten) förhandlingspartner kan Vänsterpartiet nu driva en radikalare politik och på det sättet hjälpa till att förflytta vänsteridéer, från att hela tiden målas ut som otänkbara och in i det sunda förnuftets område, där faktiskt politik för dramatiskt ökad jämlikhet i dag borde ligga. Jag hoppas V tar den rollen.

Politik som handlar om vad som är möjligt just nu är inte politik. Det är administration. Politik är att ändra förutsättningarna, vidga perspektiven och möjligheterna. Den enda vägens politik säger att det här duger. Vi kan ändå inte göra så mycket annorlunda. Dröm inte för stort för det går ändå inte.

Men jag instämmer med Zygmunt Baumans tankar, som han luftade i en intervju i Dagens Nyheter 2003.

”Min definition av ett gott samhälle är ett samhälle som anser att det inte är gott nog. Ett demokratiskt samhälle är ett samhälle som inte tror att det är demokratiskt nog. Ett rättfärdigt samhälle är ett samhälle som inte tror att det är rättfärdigt nog. Det sämsta tänkbara samhället är ett samhälle som anser sig självt vara tillräckligt gott, demokratiskt, rättfärdigt – ett samhälle som menar att det har nått gränserna för det möjliga.”

Vi kan förändra förutsättningarna för det politiskt möjliga. Vi kan kräva av de folkvalda att de gör det och vi kan göra det själva, för det är vi som är samhället. Vi kan flytta på fönstret. Det är tid för en vackrare utsikt.

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.