Men vi är själva natur. Vi kommer inte undan det. Biologiskt är vi en art som nyligen lämnat regnskogen och börjat leva i gränslandet mellan skog och savann. Om man i en tidsmaskin kunde färdas 100 000 år tillbaka i tiden och hämta ett nyfött barn i Sydafrika och låta det växa upp i Sverige, skulle detta barn tjugofem år senare kunna skriva ledare i Dagens ETC. Människan fick inte sin stora hjärna för att skriva ledare i Dagens ETC men hjärnan kan användas till nästan vad som helst. Alfred Wallace, en socialist som upptäckte det naturliga urvalet samtidigt – till och med litet före – Darwin, trodde att just hjärnan omöjligen kunde vara ett resultat av naturligt urval. Han hade mött urinnevånare i andra världsdelar som han insåg var lika intelligenta som en professor i Cambridge. Det tyckte han borde vara ett tecken på att hjärnan skapats av Gud för så mycket hjärnkraft som vi har kan inte haft någon evolutionär mening i släktets barndom.

Men Gud skapade inte hjärnan. Det är bara det att exempelvis en så enkel förmåga som färgseende, tillkommet i evolutionen för att skilja mogna frukter från omogna, kan användas för en massa andra saker, till exempel att tyda trafiksignaler. Biologerna har myntat en term för det där: exaptation. Evolutionen gav oss inte läskunnigheten, men möjligheten till det.

En av mina favoritbiologer, amerikanen Edward O Wilson, började sin internationella berömmelse på ett besvärligt sätt när han på 70-talet presenterade sin sociobiologiska ansats och blev utskälld av mer radikala biologer, såsom Stephen Jay Gould. Men Wilson bättrade sig och numera befinner han sig långt från alla idéer om att vi är helt styrda av våra själviska gener. För tjugofem år sedan myntade han begreppet biologisk mångfald. Han har också hävdat att människan troligen har en genetiskt grundad kärlek till naturen – till väven av liv i biosfären – och vi har det därför att det har varit en evolutionär fördel för oss. Biofili kallar han det. Människor blir glada när de ser gröna löv, en ovanlig fjäril eller en älg som uppenbarar sig vid kanten till en tjärn.

Biofili är ett bra ord. För jag tror att vi behöver det vilda. Vi behöver då och då se en trana sträcka ut sig uråldrigt över hustaken, eller ett rådjur trotsa naturlagarna och fjädra fram över markerna. Vi behöver stirra på en groda som är på väg över gatan och känna att vi måste försöka hjälpa den över till andra sidan så att den inte blir påkörd. Vi behöver ibland se de där glimmande djurögonen när vi rör oss i mörkret i en bil på en landsväg. Det väcker liv i något i oss. Vi behöver de vilda djuren för att bevara vissa av våra mänskliga drag.

Jag är dessutom övertygad om att jakt och fiske, trots att det
kan låta som en paradox, är viktiga verksamheter för att hålla
de biofila instinkterna vid liv. Fritidsfisket är en smått otrolig
folkrörelse, även om jag personligen aldrig varit mycket för det; jag får helt enkelt aldrig någon fisk. Men bara att se någon stå och fiska nere vid älven kan rädda en dag på landsbygden. Jakt ska heller inte föraktas. Det betyder fortfarande mycket för landsbygden, inte minst socialt, även om det finns en och annan knepig jägare.

Rent politiskt önskar jag mig ett samhälle där konsumtionen av kött minskar så mycket som möjligt, samtidigt som viltets andel av köttätandet ökar. Det vore det ekologiskt bästa: ett övervägande vegetariskt samhälle, med inslag av vilt och fisk och närproducerat tamkött, som håller landskapet öppet. Jag skulle någon gång också vilja ha ett svar på varför det inte jagas mer vildsvin. Att kontrollera stammen av vildsvin är en utmaning, inte minst för att rädda skördar av potatis och rotfrukt. Har man mött en potatisbonde som fått besök av ett gäng vildsvin en natt glömmer man det inte.

Vi behöver det vilda. Vi behöver möta vilda djur eller ana att de finns i närheten för att förstå oss själva. Här är ett svindlande perspektiv: Under den neolitiska revolutionen för tiotusen år sedan övergick människor från nomadliv till bofasthet, jordbruk och boskapsskötsel. Vilda djur tämjdes. Men inte bara det: I exakt samma historiska ögonblick började också människor tämjas. Slaveriet är historiskt samtida med domesticeringen av djur. Vissa ord på sumeriska är desamma för slav och boskap.

Varje gång vi ser ett rådjur, en älg, en björn, en bäver i skog eller vid vatten eller sitter på en sommarbrygga och tittar på stim av småfisk möter vi något som en gång var tillståndet för alla djur omkring oss. Före det stora tämjandet. Det är ett sätt att förundras och fördjupas. Så vad betyder det där uttrycket ”Ut i naturen?” Det betyder också – att ge oss in i oss själva. Vi är natur. Vi är där hela tiden. Vi blir friare av att se naturen i oss själva.