Jag läser om hbtq-aktivisten Jelena Grigorjeva, som nyligen hittades mördad i Sankt Petersburg, och om det hårdnande klimatet för queers och andra som utmanar den nationalkonservativa regimen. Sedan lagen mot "propaganda för icketraditionella sexuella umgängen" infördes i Ryssland 2013, i syfte att "skydda traditionella familjevärderingar" har våldet mot homosexuella ökat, uppger Human Rights Watch. Närmare hur mycket är svårt att veta eftersom tillförlitlig statistik saknas. Förövarna har i princip straffrihet. I Tjetjenien interneras och torteras homosexuella.

Jag läser om vår egen rödgröna regerings politik, som syftar till att utvisa så många som möjligt, istället för att rädda liv. Hbtq-personer utvisas till länder där de riskerar dödsstraff, tortyr och förföljelse enbart på grund av sin existens. Asylrätten är i praktiken satt ur spel när inte ens den mest öppet queera aktivisten ses som tillräckligt trovärdig.

Jag läser om hur det grönblå styret i huvudstaden monterar ner arbetet för mänskliga rättigheter och skär ned på stöd till mötesplatser för unga hbtq-personer, som är en särskilt utsatt grupp vad gäller psykisk ohälsa, och för vilka möjligheten till stärkande egna rum kan vara avgörande.

I ett svenskt och nordeuropeiskt perspektiv kan hbtq-rörelsen ses som en av samtidens mest framgångsrika rörelser. Dess många segrar gör att frågan om vad som återstår att kräva spontant uppstår. Vi ser ökad ekonomisk ojämlikhet, alltmer öppen rasism och bakslag inom andra områden. Rätten att välja vem du vill vara och begära utan att diskrimineras kan framstå som en lätt kamp att driva i en epok då individfokuserad nyliberalism är hegemonisk, vilket den varit ungefär sedan 1980-tal övergick i 1990-tal, oavsett regering.

Men till att börja med har ingen seger kommit gratis – rättsligt skydd mot diskriminering och hat, rätt till samkönat äktenskap, inseminationer för lesbiska, att få prövas som adoptivförälder, att slippa tvångssterilisering, få rimlig vård har krävt mobilisering.

Vidare är det lätt att missledas av officiell retorik, flaggviftande och inte minst av dessa ständiga skenkonflikter och krav på prioriteringslistor. Som om vi måste välja mellan eller rangordna erkännande och omfördelning, eller mellan att glädjas över de historiska framgångar som vi uppnått här, att motverka utsatthet som ändå återstår här och att kräva samma rättigheter till levbara liv utan våld där – i andra länder.

Dessutom pekar mycket i samtiden på att den epok av (ny)liberal hegemoni som avlöste den socialdemokratiska hegemonin (i Sverige) är på väg att ersättas av något annat. Det talas om en ökad polarisering, ett samhälle som glider isär, generationer som har radikalt olika prioriteringar, kön som röstar alltmer olika och inte förstår varandra. Den ekonomiska och politiska makten, som också kontrollerar våldsmonopolet, domineras av dragkamp mellan olika varianter av konservatism, nationalism och liberalism.

Kommer nationalkonservatism eller rentav fascism att bli hegemonisk, som i inte så få andra länder? Vad innebär det för hbtq-personers handlingsutrymme och säkerhet?

Feminister, socialister och gröna lyckas just nu inte samla tillräckligt stöd för att flytta fram positionerna. Att släcka bränder kännetecknar vår nuvarande strategi.

Så vi släcker bränder, protesterar mot fascismens inbrytningar i den etablerade politiken, talar högt om avhumanisering och försöker rädda civilisationen. För att orka behöver vi också färgsprakande solidaritet, fest och manifesterande av stolthet över att vara de vi är.

Kanske en queer femme, snarare än en kvinnlig kvinna?