Kring 30-årsdagen av Berlinmurens fall skrevs mycket av många. Med rätta. Själv skrev jag en del om Karl och Maria. Jag kände dem väl. De vägrade erkänna, eller ens se, hur den östtyska samhällsmodellen urartade alltmer. När den väl föll kände de sorg, men när sorgen gått över hände det som händer när barn förtjust tittar på dolda bilder – först ser de en sjö, några lamm och två lekande barn, sedan uppmanas de att titta mer noga och plötsligt ser de ett spöke, en fullmåne och en kyrkogård hur tydligt som helst. Och de undrar varför de inte sett detta tidigare. Karl och Maria hade drabbats av Stockholmssyndromet, de hade lärt sig älska sin fångvaktare.
Och själva då? Har inte de flesta av oss som stod upp för demokrati i Östeuropa nu drabbats av Stockholmssyndromet? Sittande på det sluttande planet, till synes älskande sin fångvaktare. Hur många som idag ser en sjö, några lamm och två lekande barn kommer i framtiden att vakna upp och se ett spöke, en fullmåne och en kyrkogård?
Tiden när Öst- och Västeuropa byggdes på olika ekonomiska system är förbi. Det system som gick segrande ur striden blev kapitalismen. Hoppet var, för många, att skapa en kapitalism med mänskligt ansikte, med mångfald i ägande. Det var lika naivt som när Alexander Dubček, det tjeckoslovakiska kommunistpartiets ledare under den så kallade Pragvåren 1968, försökte införa socialism med mänskligt ansikte och möttes av stridsvagnar och trupp från ”vännerna” i Warszawapakten.
De som vill skapa “kapitalism med mänskligt ansikte” slipper förvisso möta stridsvagnar och trupp, åtminstone i vår del av världen. Det finns mer sofistikerade medel: avregleringar in absurdum, utförsäljningar av infrastruktur, entreprenad in absurdum, management consulting, frihet för kapital snarare än för människor, globaliseringens anonymitet, frihandel utan sociala och ekologiska klausuler, ideologisk propaganda för att vi ska ersättas med jag. Och så den bisarra tankefigur som medfört att siffror på konton anses vara mer eftersträvansvärda än de naturresurser som vi, för att kunna leva, är beroende av.
Jag önskar att alla vi som stod upp för demokratin i Östeuropa, som kände eufori när den förbannade muren revs, också skulle kunna se hur vi i länder som Sverige är på väg att tappa demokratiska värden när vi alltmer låses fast i den sentida globaliserade kapitalismens värderingar. En blå planekonomi, där allt mer beslut tas i slutna styrelserum i allt större och mäktigare affärskonglomerat växer steg för steg fram – så långt från marknadsekonomi man kan komma! Än längre från den socialekologiska blandekonomi som jag känner tillit till.
I en värld där till och med elnät säljs ut till gigantiska globala bolag vars enda intresse är avkastning på insatt kapital är det på väg att gå helt överstyr. När fiber- och mobilnät ägs av det som kallas riskkapitalbolag vars intresse för medborgarnas väl och ve är obefintligt. När kinesiskt bolag äger flertalet av svenska biografer som en gång gick under namnet SF, Svensk Filmindustri. När videodistributörer förstått att videons tid är över och istället köper sig rätten att distribuera sjukvårdsmaterial… När vi blir kunder snarare än medborgare… När skolor och sjukhus ägs av riskkapitalbolag utan annat intresse än avkastning.
Innehållet i det som är demokrati tappas stillsamt ut, droppe för droppe, tills begreppet är tömt med reellt innehåll annat än ”att rösta vart fjärde år” på partier som sålt ut sin egen handlingsfrihet. Det blir lätt så när den liberala samhällsmodellen urartat och skyddar kapitalets frihet mer än människors frihet.
Frågan vi borde ställa är: Vad ska vi ha samhället till? Är det till för kapitalet, staten eller människor? Om samhället är till för människor så ska vi vare sig acceptera statsväldet i gamla Östeuropa eller kapitalets frihet att gå på tillväxtjakt varhelst det vill. Vi är medborgare, inte undersåtar till staten, inte inte heller kuggar för att upprätthålla nuvarande perverterade systembygge. Vi behöver en socialekologisk blandekonomi. Det är så jag kallar den: en ekonomi som om planeten och människan betyder något.
