Jag har en grundläggande misstro mot amerikanska demokratin, inte friheten och principerna i sig, utan maktlösheten hos en majoritet som gör att en amerikansk president väljs av en liten minoritet på 20–25 procent av folket.

Amerikansk politik sköts av en liten grupp mäktiga, man byter ämbeten och uppdrag efter de pr-kampanjer som valen är och det är inte underligt om en reaktionär demagog kan ta sig in och chocka det inre rummet när tröttheten över denna elitism gör att människor kan lockas rösta på ”vad som helst utom dem”.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Att politiska partier i Europa även de lider av samma professionella elitism, en utveckling som skett de senaste 40 åren, gör såklart att samma sak kommer upprepas i andra länder. I Sverige är våra partier små anställda organisationer, inte rörelser av miljoner aktiva medborgare.

Kombinationen ekonomisk makt, mediemakt och politisk makt ger en liten maktapparat som är farlig i sin enfald. Ännu mer farlig eftersom deltagarna i denna grupp inte kan se hur liten den världen är. De tror de representerar demokrati, yttrandefrihet och politik och de tror de representerar rörelser och skapa förändringar.

I själva verket administrerar de en statsapparat, de agerar utifrån ett försvar av det rådande och det skulle vara väldigt intressant att någon gång få höra de borgerliga och socialdemokrater som på allvar påstod att Barack Obama stod för ”change” sätta sig ner och förklara vad denna ”förändring” egentligen stod för.

Eller är man miljöpartist kan man ju försöka förklara vad regeringskompromisserna betydde klimatskuldsmässigt när man sålde Vattenfalls kol till tjeckisk riskkapitalist.

Visst har det betydelse om en Barack Obama eller en Donald Trump utser en domare till Högsta domstolen, men det enda som skapat aborträtt och feminism är när miljoner kvinnor och män i USA agerat och vägrat acceptera förtrycket.

Det är klart hotet med den svarta minoriteten i USA måste motas genom att en ny medborgarrörelse föds. Att få en svart president förändrar inte problemet.

Och det enda som kan stoppa rasism i Sverige är om miljoner människor faktiskt agerar mot den, i praktiken. Partier, kommuner, myndigheter är alldeles för svaga för att klara den utmaningen eftersom man styrs av en ekonomisk ideologi som säger att man ska minska utjämning, minska investeringar, minska politikens ingrepp i samhället.

Vill vi åstadkomma något måste vi göra det. Inte tro att någon annan kraft kommer göra det.

När liberaler drömmer om sitt gamla samhälle (som de förstört själva genom nyliberalismen), när extremhöger drömmer om att bli talesmän för ”det tysta folket” så kan socialister bara svara med att bygga rörelser och göra tvärtom.

Det är klart borgare föraktar och ogillar all tanke på utomparlamentarism. Varje idé om att människor som protesterar och agerar gör det utanför den representativa förvaltningsformen (som de tror är den enda demokratin) gör dem rasande.

Men socialister har alltid byggt, liksom miljörörelser och feminister, sin styrka på att samla miljoner människor i praktiska projekt som säger att man inte bryr sig om hur ”ansvarsfullt” det är med till exempel jämlikhet. Det ska bara ske hursom.

När socialdemokratin var som mäktigast byggde den makten på utomparlamentariska rörelser. Inte på antalet riksdagsmän. Även i dag är Socialdemokraternas styrka – den lilla som är kvar – byggd på framför allt facklig makt. Nedrustningen av rörelserna är huvudorsaken till att S övergav reformismen. I dag har man ingen kraft att stå emot då man tror kraft består av X antal riksdagsplatser. Jo, Mikael Damberg (S) är nog en bättre administratör av exportföretagens behov än vad Maud Olofsson (C) var. Men det där är inte ideologi, det är administration.

Sveriges mäktigaste rörelse är fortfarande feminismen men om den ersätts av ett parti som bara finns i kommuner och riksdag blir den lika svag som reformismen. All förändring, all styrka kommer av människor som gör saker oberoende av stat och kommuner. Politiken förändras först när den utmanas underifrån.

Jag får mejl från läsare som är jätteoroliga för att Donald Trump säger upp klimatavtalet. Men se det som politiskt självförsvar från reaktionära kolföretag och oljebolag, inget annat. Det var inte Barack Obama som började klimatomställningen i USA, det var några miljoner amerikaner som satte upp solceller. Precis som det är fem miljoner tyskar som driver Energiwende, inte kraftbolag eller Angela Merkel.

Klimathotet handlar inte om handslag efter nattmanglingar, det där är bara en politisk reaktion på människors ilska och oro över att inget sker. Verklig förändring handlar om att de som är oroliga istället agerar själva och ställer om.

Jag vet att borgerlig media diskuterar politik som spel inom maktsfärer, deras dramatik kräver det, men deras analyser av makt och ekonomi och förändring är genant. De ser politik som en kändisfråga.

Nu skriver de att ”Putin gillar Trump” och påstår därmed att EU är hotat. Som om USA skulle överge sin världsmakt, som om Nato inte var ett instrument för amerikansk dominans. Visst kan Donald Trump till exempel tvinga andra länder att betala mer men tron att världspolitik handlar om kramar mellan ”mäktiga män” är absurd. Det handlar om pengar – och USA kommer fortsätta göra det som gynnar amerikansk makt mest.

När Ronald Reagan utmanades av en internationell fredsrörelse kallade han dem alla terrorister och förrädare. Men fredsrörelsen då bromsade faktiskt eskaleringen. Fredsrörelsen – miljoner människor – gjorde mer nytta än alla val.

Donald Trump är den president antifeminister, rasister och reaktionära bakåtsträvare drömt om och nu fått.

Men Donald Trump är inte ”världens mäktigaste man”.

Han är inget mot dig och några miljoner till som börjar agera.