Vi är inte trygga här

En enkätundersökning damp ner i brevlådan – kommunen undersöker hur trygga vi är i stadsdelen där vi bor.

Är jag trygg här? Eller är jag inte trygg? Det är frågan.

Där jag bor har jag sett bilbränder i närheten, flera gånger. Lekplatser och föreningslokaler vandaliseras då och då.

En bil med fyra unga män saktade in för några somrar sedan när mellansonen var på väg hem, vevade ner rutan och ropade: "Vad gör du här, jävla n**er?"

En ung man sköts till döds i hyreshuset jag själv bott i tidigare, för ett par år sedan.

Bonussonens kompis knivhöggs vid tunnelbaneuppgången ytterligare några år tidigare.

Min granne blev för ett par månader sedan nerslagen med ett basebollträ när hon sa åt en man att han inte fick elda mitt på en gångväg i kvarteret.

I mitt bostadsområde har kvinnor våldtagits. En kvinna har hittats mördad i skogspartiet där jag ibland joggar.

Knarkförsäljning pågår hyfsat öppet.

Barn används som kurirer.

I går när jag var och handlade i Farsta centrum, en förort söder om Stockholm, såg jag tre småkillar stå och röka bakom Burger king. Jag ser att de är yngre än min tioåring, så jag gissar på nio.

Om de röker tobak vid nio, vad röker de när de är tio eller 12? Och hur finansieras det? Hur stor är risken att de tar emot den där lilla väskan och börjar gå knarkärenden åt de äldre?

Jag bor inte i ett ”utsatt” område. Jag bor i Farsta. I sammanhanget kanske det låter märkligt, men det är en trevlig förort, jag trivs.

Men visst finns våldet närvarande. Och visst känner jag en oro över det.

Men ingen av de frågorna som ställdes i enkäten kom åt den oron.

För på frågorna om jag känner mina grannar och ifall jag kan lita på att vi ingriper och hjälper varandra om det behövs, så svarar jag ja. På frågan om kommunen lagar det som vandaliseras svarar jag ja. Litar jag på närpolisen?

Jag har sett dem i arbete flera gånger, incidenter då de lugnar ner och lotsar tillrätta snarare än sätter dit eller provocerar. Men jag har också sett en filmad sekvens från Farsta centrum då de trycker ner och håller fast barn mot marken i jakt på misstänkta tjuvar.

Litar jag på dem? Inte hundra, det finns rötägg, definitivt.

Frågan om jag själv eller någon i min familj utsatts för våld de senaste 12 månaderna: nej.

Är jag rädd när jag rör mig ute ensam? Nej. Och så vidare.

Av mina enkätsvar kan det nog se ut som att Farsta bara är en idyll.

Men så är det ju inte. Farsta är, precis som många orter, både och.

Det som oroar mig är inte egentligen att våld och hot finns närvarande här, antagligen ungefär i samma utsträckning som på många orter i landet, utan för att inte mer görs för att fånga upp de där nioåringarna bakom Burger king – och deras föräldrar. Har de vuxna jobb? Hur mår de? Har de stöd? Känner barnen framtidshopp?

Nyligen hotades två parklekar och en fritidsgård här i Farsta av nedläggning. Efter protester blev fritidsgården och en av parklekarna kvar. Men det oroar mig att en faktiskt las ner. Det oroar mig att socialtjänsten har långa köer. Det oroar mig att Arbetsförmedlingens kontor har stängt. Och det oroar mig att en del av barnen i fotbollsföreningen slutar komma och skyller på ”ont i foten” varje år när medlemsavgiften ska betalas.

Är vi alla trygga här?

Det är vi inte. Men trygghetsundersökningen lär inte komma åt vår oro.