På sätt och vis är vi en slags vandrande gåtor, alla vi som kallar oss socialister i olika valörer. Vi återfinns i olika partier, i socialdemokratin, i Vänsterpartiet, i Fi, ibland rentav i Miljöpartiet. Vi finns bland syndikalister och fackligt aktiva och vi går omkring i världen, på våra arbetsplatser och bland vänner – varhelst det finns människor finns det alltid någon som är socialist. Alla olikheter till trots reagerar vi med samma ilska på klass-, köns- eller rasförtryck, på att välfärden kidnappas av riskkapitalbolag eller på att nästan ingenting görs åt klimat- och miljöfrågorna.
Jag vet inte hur stor del av befolkningen som i en enkät skulle kalla sig socialist men jag tror att det är långt fler än vad de flesta tror. Är du konservativ, liberal eller socialist – om frågan ställdes så gissar jag (det är en gissning) på att uppåt trettio, fyrtio procent skulle säga att de är socialister.
Men vi är gåtor. Sedan ungefär trettio år har världen rört sig i en alltmer marknadsliberal riktning. Hela mitt vuxna liv har jag och andra socialister – från reformister till de sista revolutionärerna – rört sig i motvind. Vi har sett tecken läggas till tecken på att det vi tror på förpassats till marginalen och ett ord som socialism har i det offentliga språkbruket nästan försvunnit. Det svenska samhället är idag betydligt mer nyliberalt än för en generation sedan. Inkomstskillnaderna har fördjupats. Fastän jag avskyr aktiespekulation är jag personligen indragen i den nya spelekonomin genom mitt pensionssparande. Måste jag till en vårdcentral hamnar jag, fast jag inte vill det, oftast hos en riskkapitalägd läkare därför att ingen annan finns i närheten. Vi är, vare sig vi vill det eller inte, genomkorsade av vinstintressenas makt. Socialister i detta samhälle tvingas leva ett slags dubbelliv.
Under loppet av några årtionden har alla progressiva ideologier försvagats så till den grad att till och med ord som höger och vänster för många tappat sin innebörd. Jag glömmer aldrig den unga väljare som Dagens ETC i höstas intervjuade – hon som först hade tänkt rösta på Fi, sedan på SD men slutligen stannat hos KD. Hur är sådana språng i ett medvetande möjliga? Jag kan inte se annat än att det beror på att nyliberaliseringen påverkat grundläggande politiska reaktionsmönster: De flesta människor möter helt enkelt inte så många politiskt engagerade människor i vardagslivet. Politik är något som finns på tv eller i klipp på Youtube. Det finns till och med ett speciellt kommentariat som tar hand om alla analyser av politiken.
Människor föds in i ett borgerligt samhälle. Det är utgångspunkten. Om ingen säger emot denna borgerliga värld är det den som gäller: Att vara socialist innebär att ens medvetande i någon avgörande mening har motsatt sig det bestående, överskridit det om så bara i tanken. Och det är mycket svårare att göra för en människa om hen inte ser så många omkring sig som också gör det eller säger sig stå för en annan världsbild.
På ett existentiellt plan är det ett under att så många människor framhärdar i värderingar som går på tvärs mot de trender som varit förhärskande så länge. Jag brukar tänka att om de progressiva värderingarna trots allt överlevt detta trettioåriga krig så finns det trots allt hopp. Och inte bara det: Trots marknadsliberalismens ideologiska segertåg har den inte mynnat ut i någon entusiasm bland breda folklager. I vardagslivet möter man sällan någon som går omkring och gläds över marknadifieringen av samhället. Under åttio- och nittiotalet fanns det en väldig energi i den marknadsliberala ideologin men idag är den borta. Inga libertarianska filosofer väcker längre sensation. Samhället självt har blivit mer och mer nyliberalt, men nyliberalismen som idé är tynande.
Traditionalisterna idag, det är de som tror att marknad löser alla problem. Den modellen har testats nu, i trettio års tid, och det är nu vi står där med massarbetslöshet, social otrygghet och olösta klimat- och miljöproblem.
Nu rullar 2015 in över världen och bara det faktum att tiden går och förnyas är i sig ett optimistiskt faktum. Och var står alla vi som i någon mening skulle kunna kalla oss socialister? Det är min övertygelse att vänstern och arbetarrörelsen egentligen inte har några ideologiska problem, bara organisatoriska. Idéerna som kan staka ut vägen till ett socialt hållbart jämviktssamhälle finns i stort sett formulerade. Det är inte där problemet ligger.
Jag tror att det enda som i längden kan förändra någonting är att antalet aktiva människor i sociala rörelser, föreningar och partier ökar. Tio personer på ett möte är något radikalt annorlunda än tre: så basal är frågan! Därför tror jag att en av de centrala reformuppgifterna är att öka möjligheterna för vanligt folka att hinna och orka aktivera sig. Förkortad arbetstid gör demokrati och engagemang möjligt. Och om hierarkierna och befälsordningen i arbetslivet kan minskas innebär det att demokratisk energi frigörs.
Vi är gåtor. Vi har mot alla odds överlevt en era av doktrinär marknadsliberalism. Och det är ett nytt år.
