Denna valtid är ironisk. Inte ironisk så att man skrattar. Snarare ironisk som att det är rätt så tragiskt.

Det är ironiskt att Folkpartiets ”Betyg hjälper”-plakat står mitt framför en skola i Skärholmen där endast 60 procent av eleverna går ut med fullständiga betyg. Någon har tagit en svart spritpenna och skrivit ”... vem då?” Och alla de andra plakaten som ligger nedslängda i buskarna framför skolan. Ironin i att de kanske istället kunde bekostat en speciallärare som skulle bidragit till att höja betygen, för åtminstone en elev.

Det är ironiskt med Sverigedemokraternas senaste video där två rasifierade personer står som alibin och intygar att SD:s politik inte är rasistisk. Samtidigt som det just kom ut bilder av en medlem som bar ett hakkors på armen. Man kan skratta åt videon, det har även jag gjort. Men sedan har skrattet fastnat i halsen. För att dessa två personer som är med i videon på riktigt tror på SD. Eller kanske har en stark önskan att få tro. Att de är beredda att använda sin bruna hud för att legitimera att SD hetsar och hatar mot de som ser ut som dem. Det får mig att minnas tillbaka när jag var barn och alltid fick höra ”Nabila, jag är rasist, men inte mot dig. Du är bra.” Och hur jag lärde mig snabbt att aldrig ifrågasätta detta. Jag skulle bara ta det så länge jag passerade förbi deras gräns för vad som var acceptabelt och inte. Jag var tacksam.

Det är ironiskt att överbetalda politiker pratar som om de åstadkommit något. Som att de faktiskt bedriver politik istället för att bara prata om det. När alla egentligen vet att det är vi, folket som är de riktiga politikerna. Det är aktivisterna, gräsrotsrörelsen, torgtuggarna, brandmännen, barnmorskorna och sjuksköterskorna som för det politiska samtalet framåt. Utan påkostade plakat, utan ord som vi lärt oss rabbla upp av en pr-person. Utan att flörta med högerextremisters väljare. Vi talar från hjärtat, från gatan, från golvet.

Det är ironiskt att det ses som ett demokratiproblem när mina områden inte röstar var fjärde år, samtidigt som det inte anses vara demokratiproblem när mina områden inte blir lyssnade till under fyra år. När man pratar om att det gärna får finnas demokrati men gränsen måste sättas någonstans. Och gränsen gäller alltid oss.

Det är ironiskt när alla partier säger sig vara antirasister men ingen har en plan för hur man ska bedriva en antirasistisk politik. Och nej, att ta fram attitydundersökningar är inte antirasistisk politik. Och inte heller räcker det att säga sig vara emot Sverigedemokraterna. Rasism kom inte med SD och kommer inte lämna oss när SD slutar finnas.

Det är ironiskt, det ständiga övertygandet utifrån att det är nu, och endast nu som Du kan förändra. När du också vet att det du förändrar kan vara marginellt. Och med det så är det också ironiskt att jag faktiskt ska rösta. Just för den lilla marginella skillnaden. Alhamdulillah (prisa gud) så kommer den lilla skillnaden kanske inte märkas för mig själv då jag tycker att jag kommit till en position där jag har det tryggt, både ekonomiskt och socialt. Men jag som medmänniska har ett ansvar för dem som inte har det tryggt. För vad är vi för människor om vi inte hjälps åt att supporta de som behöver det mest? Och hur kan vi ha någon slags tro att vi själva aldrig kommer behöva den supporten från andra? Om den lilla marginella skillnaden kan ha en positiv påverkan i andra människors liv är det en självklarhet.

För samtidigt som jag är rädd att det kan bli värre efter valet, så är jag skräckslagen över att det faktiskt kan fortsätta som det gör nu.