Jag reser genom landet
och det är valrörelse men också begynnande höst:
Sverige är ett land av fallfrukt.
Det stiger från tiotusen trädgårdar
en förföriskt sötaktig doft
men också en oerhörd vila och stillhet:
vi vill något, något som kommer
ur begrundan och eftertanke.
Men jag vet inte vad detta är för land.

I Vansbro möter jag ambulansköterskan
som inte vet vad partiledarna heter.
Hon går nästan sönder av ilska
när hon talar om underbemanningen.
På cafébordet står en bukett solrosor.
Kan vi ha det som en ny partisymbol?

Längs en vägkant vid älven
nära Björbo, i ett duggregn som ibland faller
som biosfärens finaste poem,
reser sig en man och talar om a-kassan:
han kan inte ha det så här!
Och det är som om älven själv börjar tala.

Pizzeriaägaren är från Kurdistan,
men han går nu med i jaktlaget,
inte för att skjuta
men för att komma ut i naturen.

I Ludvika tar jag ett foto som visar
silhuetten av Dan Andersson på skylten
till muséet precis när två skrattande
somaliska flickor i slöja passerar under den.

Norberg, gruvsamhället i Bergslagen,
är som vilken kantstött förort som helst.
Kommunhuset har femtio nerdragna fönster.
Gamla män sitter på bänkarna i centrum.
En av dem slår med käppen
i stenläggningen,
som för att väcka liv minnet
av den stora gruvstrejken för 125 år sedan.

Vad är det för land jag rör mig i?

Jag håller föredrag i Leksand
om trädgård, om ros,
pion och om hur man inte
stressas ihjäl av sin trädgård genom att släpa in
hela den onda tiden, arbetslinjen,
i det gröna utan istället hittar
den paradisiska vilan.
Jag säger inledningsvis att jag
inte ska säga ett ord
om att Reinfeldt måste gå nu,
att jag är totalt uttröttad på åtta år av
egoism – och halva publiken jublar
och den andra får stora moln i ansiktet.

En gammal Östermalmsdam
kommer fram efteråt:
Kan inte Löfven och Reinfeldt regera ihop?
Mera skattesänkningar vill jag i alla fall inte ha,
säger hon och ser tankfull ut.

Det finns en vilja till uppbrott
som de stora partierna inte förmår uttrycka.
Vi är, var och en av oss, bättre än
det samhälle vi stängts in i.

I Ovanmyra, i en gammal missionskyrka,
enas poesipubliken en kväll
om att utopier är nödvändiga.
På en insamlingsbössa från hungeråret 1917
står det: Till de nödlidande.

Jag åker genom byar och kommer till städer.
I en tv-studio får jag ett utbrott
på en avslagen valrörelse.
Men vid Gullmarsplan, under broarna,
ropar vi en morgon till varandra, jag
och de som alltid dricker för mycket:
Nu måste vi ta det här!
Inte en dag till med borgarna!

Och min hund går fram till en tiggare
med en vanställd högerhand
och vill slicka honom i ansiktet
och tiggaren blir glad,
som om han äntligen mött en öppen,
oförställd medvarelse.

Det här är mitt land,
min lilla plats i biosfären.
Jag skiter i siffror och procent:
Jag röstar för ett annat samhälle.