Ändå ser region Västernorrland ut att bli en parentes. Det skissas för fullt på en storregion Norrland med nästan en miljon innevånare, 44 kommuner och 12 sjukhus på cirka 54 procent av Sveriges yta. Det ska ge nya möjligheter att i samarbete göra bra saker med både sundare ekonomi och bättre utnyttjande av naturresurser är det tänkt. Redan i augusti ska remissinstanserna, exempelvis landstingsfullmäktige, yttra sig om förslaget. Riksdagens beslut är beräknat till tidigast i slutet av 2017. Nästa år alltså.

Frågan är hur förberedda vi är här i Västernorrland. Jämtland kommer säkert att protestera. Västerbotten lär inte göra det och spelar det egentligen någon roll när staten ändå yxar till.

Kommer vi att kunna sluta fred i regionen och tänka nytt?

En ny storregion kommer att spela en viktig roll i vår omställning till ett koldioxidsnålt samhälle. Den infrastruktur och kollektivtrafik vi väljer och hur vi sköter den stora omsättningen av varor och tjänster vi kommuner och landsting behöver kommer att få en stor betydelse i hur vi klarar omställningen. 

Det avgörande blir hur politiker förankrar våra framtida mål hos våra innevånare och hur avtal och uppköp hanteras. Är besluten om regional utveckling i samklang med det som behövs framöver? Har vi som bor här bättre förspänt i en ny storregion än om vi fortsätter administrera som förut?

I dessa dagar har Sverige huvudet på huggkubben både vad gäller vår sociala välfärdsmodell och hur vi klarar klimatomställningen. Ojämlikheten ökar i den välfärdsservice som erbjuds i landet och vi förhandlar om nya stora handelsavtal som ökar vår konsumtion och våra utsläpp ytterligare men riskerar att minska vår demokratiska insyn och påverkan.

I världen har CO2-halten fördubblats sedan 1975. 2015 var den 32,1 miljarder ton. En ohyggligt stor siffra. Halter som smälter våra poler och påverkar vårt klimat. BNP, detta humanineffektiva mått på vår produktion av varor och tjänster, ökade globalt med 3,1 procent under 2015. 

Det pratas om en lyckad svensk frikoppling mellan ekonomisk tillväxt och resurstillgång, så kallad decoupling. Vår tillväxt ökar men inte resursuttagen. En sanning med modifikation då resurser och miljöbelastning från vår import inte är med i beräkningen, mycket för att politiskt slippa hantera en svår diskussion om den ständiga tillväxtens globala konsekvenser både socialt och miljömässigt. En ständig tillväxt som våra kommuner och landsting, som det ekonomiska systemet ser ut just nu, är starkt beroende av.

2015 sjönk halten av koldioxid litegrann. Tidigare tillfällen då halterna globalt har varit konstanta eller sjunkit är efter oljekrisen -79, åren efter Sovjets fall och nu senast efter finanskrisen 2008. 

Vad man kan utläsa av detta är att det är först under kriser och stort tvång som vi ändrar våra vanor. 

Det är med andra ord lika bra att staten sätter ner foten och beslutar hur vi ska ha det med regionindelningen, för någon konsensus lär inte infinna sig inom överskådlig framtid. Det är också lika bra att staten och EU tar i ordentligt när det gäller incitamenten till ett koldioxidsnålare liv och en snabb omställning inom Förvaltningssverige. Vi lär inte kunna förflytta oss många ppm på frivillig väg. Såvida det inte blir en global ekonomisk kris av aldrig skådat slag. Låt yxan gå i regioncirkusen!