Detta någotkan till exempel vara demokratin. De flesta svenskar kan inte föreställa sig något annat än demokrati och är därmed, möjligen, dåligt förberedda på att försvara den. Vi har ju aldrig behövt lära oss hur man gör.
Sverige är på många sätt ett självgott land. Bäst på klimatpolitik, musikexport och välfärd. Tror vi. Sanningen är att det som byggdes upp för länge sedan nu är på väg att monteras ned. Vi lever på gamla meriter.
Klimatpolitiken är kanske exemplet närmast till hands, men det är långt ifrån det enda. Bostäderna är ett annat, järnvägen ett tredje. Vi klarar oss tack vare stora investeringar och gemensamma krafter under en annan tid.
Vad ska framtiden ärva av vår tid?
Det oroar mig att vi ser en utveckling mot ännu mer individualism, när tidseran borde handla om kollektivet. Det skrämmer mig att grupper ställs emot varandra, att vi luras att tro att vi inte har råd att hjälpa de utsatta.
Nuvarande makthavare sätter jag inte mycket hopp till, men de unga då? Finns ljuset där?
Årets upplaga av undersökningen Ungdomsbarometern går inte att sammanfatta i några korta rader, för den unga generationen är splittrad – spretig och polariserad.
Det talas om trender och mottrender, att det i sig är en trend: på samma område beter sig de unga helt olika. Ofta går skiljelinjen mellan kvinnor och män.
I rapporten pekas hälsa, ekonomi och estetik ut som dominanta teman. Dessa förhåller sig de unga till på två motsatta sätt: genom sänkt respektive ökat tempo.
Slösa mindre eller tjäna mer. Balansera eller optimera hälsan. Håll det enkelt eller maximera. (Kvinnor väljer oftare temposänkningen medan män, ja, gasar på.)
Det finns en gemensam nämnare: fokus ligger på individen, inte på samhället. Man måste ta hand om, prioritera, optimera sig själv. Det är krävande att vara sin egen lyckas smed.
Det ser inte muntrare ut än att just det är signumet för vår tid. Att individualismen blir arvet vi lämnar kvar.
Nedrustningen av tryggheten som gör att ungdomar kan festa och flytta hemifrån – sådant har de ju slutat med nu – blir allt mer synlig.
Jag tänker på att det inte går att få en hyresrätt nu för tiden. På att alla simhallar är så gamla. På att det var så länge sedan X2000 kom. På att alla som går på ABF-evenemang är över 50 och på att ingen spelar i band längre.
(Och tusen saker till som är tecken på att vi varken vårdar vårt arv eller skapar ett eget.)
Vi är en sorts parasiter.
När inser politikerna som drivit på individualiseringen och skattesänkningarna att samhällets grundpelare rasar utan underhåll? Känslan är att det redan är för sent.
Jag vill tro på de unga, men vet inte om jag kan. Det är inte deras fel: de försöker bara navigera i en tillvaro full av privata vårdcentraler, andrahandslägenheter, konflikter och krig och politiker som låter jorden gå under.
Jag föreställer mig hur de resonerar: Om de tillåter kaos, varför ska vi organisera oss?
Det är logiskt att göra som ungdomarna: söka sig till stillsamheten och tryggheten eller fokusera på att bli den bästa versionen av sig själv. Båda är strategier för att orka med den här världen.
Oavsett vägval har man inte tid att starta föreningar, protestera mot bostadspriserna eller kräva nya stambanor. Och även om man hade tid: varför skulle man? Det finns ingen som lyssnar på ropen och framför allt ingen som vill betala.
Det är som om framtiden är ointressant. Det är som om vi har gett upp.
