Ett politiskt möte i Gubbängen har stormats av maskerade män. Nazister har enligt Expo gått till attack mot mötesdeltagarna och kastat in en rökgranat i lokalen. 

På evenemanget skulle Expo tala om anti-fascism tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. 

Jag önskar att jag var mer chockad. Men det är många som väntat på att det här ska hända. Som har för vana att se sig om efter flyktvägar i lokaler. Som haft vänner sovandes på soffan, när de inte vågat sova hemma. 

Det här är en tid när att vara politiskt aktiv alltför ofta är förenat med hat och hot. 

Jag har svårt att inte se det här i en bredare politisk kontext. Där hetsen och hatet mot progressiva röster till slut blir till handling. 

Nu fördömer politiker av alla färger attacken. Men några borde även rannsaka sig för tonen de varit med och spridit.

Det spelar roll att Jan Emanuel gör skämtvideor om att döda miljöpartister. Det spelar roll att SD:s riksdagsledamöter kallar tidningar som Expo och Dagens ETC för vänsterextrema – utan att drabbas av konsekvenser från sina samarbetspartier. Och det spelar roll när det hetsas mot fredliga aktivister. 

Det hade varit välkommet om alla som reagerar nu, även reagerade då. När de första gränserna passerades. 

För politiken har förråats. Det viftas ofta bort med att det är "på skämt" eller "ironi". Du tror väl inte att Sverige håller på att bli Tyskland på 30-talet?

Men ord kan snabbt bli till handling. Då måste även orden möta motstånd. Men istället har hatets retorik fått släppas in i värmen.

Efter attacken fortsatte mötet. Det är förstås mer än man kan begära. Men det var modigt. Det visar vägen framåt. Vi får aldrig låta oss tystas.