Politiska demonstrationer är ett annat exempel. Är vi många som skanderar, sjunger och sluter upp bakom en paroll, så känns också det – in i märgen.

Vi behöver så väl den upplevelsen! 

I en tid då politiken bit för bit förflyttas åt höger och utsläppen av växthusgaser ökar, kan en känsla av isolering uppstå. Vi är väl bara spridda skurar av individer som kämpar för solidaritet och rättvisa inom planetens gränser? 

Men så bryts isoleringen. Vi samlas. Ropar slagord tillsammans och kören är massiv. Gemenskapen känns i kroppen. Vi är många, jag är inte ensam.

Första maj är ett sådant tillfälle. Varje år blir jag överväldigad av att upplevelsen – ännu en gång – är så stark, så betydelsefull. Samlingen vid La Mano i Stockholm på morgonen sätter tonen. Där högtidlighålls minnet av de svenskar som dog i kampen för socialism och demokrati i Spanien i kriget mot fascismen på 1930-talet. Känslan där är speciell, för medan partier och fackförbund sedan delar upp sig i sina egna demonstrationståg, så samlas alla här. Arbetarrörelsen står enad. LO och Syndikalisterna äntrar samma podium. Så gör även S och V. Talare påminner om vad som hände då och vilka lärdomar vi kan dra av det idag. Vi sjunger. En blåsorkester spelar. Vi står enade.

Nu närmar sig första maj. Man kan fråga sig vad arbetarrörelsen vill idag. Kommer det att finnas någon röd tråd i de många tal som kommer att hållas och de slagord som skanderas? Stoppa kriget, är givet. Gaza-solidaritet, Ukraina-solidaritet. Klimatpolitiken kommer också att nämnas. Liksom välfärden, det absurda i att skola, vård och omsorg tvingas till nedskärningar trots att den bästa politiken – också för att bekämpa inflation – är att staten satsar på välfärd. Men kommer frågan om förkortad arbetstid att stå på agendan? Det är inte lika säkert.

Trots att energin ökat i den debatten det senaste året är det möjligt att frågan om 6-timmarsdagen – eller varför inte 4-timmarsdagen, som jag tidigare argumenterat för på denna ledarsida – kommer i skymundan. Låt oss inte tillåta det!

Låt oss istället komma ihåg bakgrunden till att 1 maj är arbetarrörelsens dag: Haymarketmassakern i Chicago i USA, 1886. De massiva demonstrationerna för åtta timmars arbetsdag möttes av skarpa skott. I samband med händelsen greps ett flertal av de organiserade arbetarnas ledare, varefter de dömdes till avrättning eller fängelse.

Till minne av martyrerna från Haymarket utropades första maj till den internationella generalstrejkens dag och första maj blev arbetarnas egen helgdag.

Det finns inga bärande argument emot att förkorta arbetstiden idag. De många försök som gjorts visar att när människor får en bättre balans mellan ansträngning och återhämtning tack vare kortare arbetstid ökar både den fysiska och mentala hälsan – men dessutom produktiviteten. Den som inte går utmattad till jobbet, uträttar alltså mer på kortare tid. Men även om produktiviteten skulle försämras, vet vi att det inte gör något. Vinster, aktieutdelningar och bonusar har skenat. De superrika har blivit allt fler. Samtidigt som arbetarna på golvet får dela på smulorna.

Förutom att alla självklart behöver löner det går att leva på – behöver vi som samhälle snarare mer tid än mer pengar i våra plånböcker. För vi måste minska slit-och-släng-konsumtion, vi måste bygga matjord, restaurera natur och resa klimatsmart. Till detta behöver vi framför allt tid. Förkortad arbetstid går alltså hand i hand med vår tids ödesfråga, klimatet. 

När vi den första maj i år sjunger strofer som ”Arbetare i stad, på landet, en gång skall jorden bliva vår”, låt oss minnas varför vi samlas. Vi hedrar Haymarket-martyrernas kamp för kortare arbetstid.

Och om inte kraften i våra demonstrationståg ger resultat, använder vi vårt vassaste vapen: generalstrejken.