I det som inte är dröm har barn mördats på sin skola. Min syster säger: ”Kanske är det den här dagen vi kommer ihåg när vi sitter i läger.” Min pappa säger: ”Det är svårt att veta när vi ska säga att fascismen har inträffat, det är svårt att värja sig från ett språk där varje ord är en underdrift.” Min bror säger: ”Vi har flytt i varannan generation, det är våra barns tur nu, att korsa den blödande Atlanten.” Min syster säger: ”Det finns redan folk som sitter i läger.” Min pappa säger: ”Det finns en fascism som är mer fascistisk än den här.” Min bror säger: ”Att tänka på flykt känns i sig våldsamt när jag vet att människor flyr hit.”

Att våldet är gränslöst betyder inte att vi inte måste sätta en gräns för varje nederlag. I kväll, när jag skriver denna text, ska Malmö demonstrera mot de tillfälliga uppehållstillstånden. I praktiken innebär TUT att Sverige uppmuntrar till slavliknande arbetsförhållanden, eftersom arbetsköparen inte ”bara” får makt över 8, 9, 10 timmar av någons liv utan också makten över huruvida en person får finnas till på en plats överhuvudtaget. Här allierar sig de som hatar invandrare och de som vill utnyttja dem, och medan makten över migrantkroppen blir allt större för de vita, imploderar också hela arbetarrörelsen. När skiktet på botten blir alltmer osäkert tvingas alla som jobbar till sämre villkor. 

I kväll ska jag till Malmö och demonstrera mot de tillfälliga uppehållstillstånden. Samtidigt så samlar sig en rörelse för att försvara romers rätt att vara i staden. Polisen har sagt att de ska vräka de boende på Sorgenfrilägret. Kampen som tidigare handlade om rätten till bostad, handlar nu om rätten att leva. Det är en kamp som ingen av oss kan välja bort, för tills vi är fler, högljuddare och mer organiserade än media, polisen, politikerna och rasisterna, kommer varje morgondag att vara värre än gårdagen, varje verklighet vara värre än våra vildaste fantasier. I dag organiserar vi oss för rätten att leva, men i dimman, mellan mardrömmar och verklighet finns fortfarande en dröm om att kunna kämpa för något mindre minimalt än så. 

Jag vaknar från nätter inpyrda av mardrömmar. Men när jag demonstrerar med er minns jag ett löfte om en värld där vi inte bara slipper vara rädda, utan där vi faktiskt också får leva ett värdigt liv. Jag knyter näven i fickan, jag knyter näven i er, jag knyter näven i denna dröm och vi fortsätter att kämpa mellan förtvivlan, organisering och utopi, för att vi inte har något annat val om vi vill kunna vakna i morgon.