Kom och lämna din åsikt. Vi vill veta vad du tycker. Du är inbjuden till ett dialogmöte. I dessa tider har vi invånare i staden till synes oändliga möjligheter att tycka till och påverka stadens utveckling. Vi erbjuds att tycka till på kommunala webbsidor, på utställningar eller informationsbås på stan och bjuds till mer ambitiöst utformade dialogmöten och workshops med inhyrda konsulter som styr upp samtalen. På dessa kan man få placera ut färgkodade lappar för att markera ut bra och dåliga platser, skriva ned idéer på post-it lappar som hängs upp på en vägg för gemensamt beskådande eller diskutera i små grupper om hur ett torg kan bli trevligare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
All denna aktivitet och insamlande av människors åsikter skulle kunna ge vid handen att vi lever i en tid av fördjupad demokrati och ökad delaktighet. Samtidigt, vid sidan om dessa samtal, pågår en annan process där inflytandet är mer direkt och där privata aktörer med stort kapital har helt andra möjligheter att forma stadens utveckling åt det håll som gynnar dem mest. Hur går detta ihop?
Medborgardialoger har varit ett populärt grepp sedan 2000-talets början. Delvis kan detta spåras tillbaka till demokratiutrednings betänkande från 2001 som rekommenderade att den representativa demokratin skulle kompletteras med olika former för dialog. Och när sedan begreppet hållbar stadsutveckling fick brett genomslag för några år sedan blev dialoger ett betydelsefullt inslag för att ge hållbarheten en social dimension. Det blev nu viktigt att skapa tillgängliga rum där information om pågående planering var lätt åtkomlig och ge invånare möjlighet att tycka till och känna sig delaktiga.
År 2009 lanserade Sveriges kommuner och landsting (SKL) en dialogmodell, den så kallade delaktighetstrappan. Modellen syftade till att hjälpa kommunala tjänstepersoner att sortera mellan olika typer av dialog och vilken slags delaktighet dessa bjuder in till. På lägsta trappsteget återfinner vi information därefter konsultation, dialog, inflytande och slutligen medbeslutande. De flesta former av delaktighet som kommunerna bjuder in sina invånare till hamnar på de tre nedre trappstegen alltså information, konsultation och dialog. Att invånare får direkt inflytande och medbeslutande är fortfarande mycket ovanligt.
SKLs modell har en förlaga som de hämtat från den nordamerikanska planeringsforskaren Sherry Airnstein. Men till skillnad från SKL hade Sherry Airnstein en grundläggande rättvisetanke bakom sin modell. Hon utvecklade denna under 1960-talet i en kritik mot hur den lokala planeringen gång på gång missgynnade invånare med låga inkomster – inte minst den svarta befolkningen. Hennes grundtanke var att delaktighet ska stärka möjligheterna för direkt inflytande för de grupper som i kraft av diskriminering och ekonomi saknade andra möjligheter till att påverka samhällsutvecklingen. Genom ökad delaktighet skulle också klyftorna i samhället kunna minskas.
Airnstein var mycket kritisk mot många former av dialog som hon menade endast syftade till att pacificera invånare genom att leda bort fokus från grundläggande strukturella frågor till detaljer i planeringen. Hon pekade på att fattiga invånare ofta sågs som en kategori som skulle uppfostras – läras till att tänka på rätt sätt eller helt enkelt bjöds in för att få prata av sig – en slags terapisession utan några som helst konsekvenser för planeringen.
Den stora gruppen av delaktighetsprojekt faller dock inom ramen för det hon kallar för symboliskt deltagande. Invånare kan ges möjlighet till viss påverkan på mindre frågor men enligt Airnstein ska det snarast ska ses som en symbolisk gest för att ge sken av delaktighet. Det är först på de övre trappstegen – vad hon kallar för partnerskap, delegerad makt eller medborgarkontroll – som det är möjligt att tala om delaktighet.
Delaktighet, för att ha en poäng, måste helt enkelt kopplas till makten över stadens framtid. Utan fördelning av denna makt, var Airnsteins enkla devis, blir det inte heller en jämlik fördelning av stadens resurser.
Vad kan vi dra för lärdomar av detta? Jo, att det finns två former av delaktighet. En som upprätthåller det nuvarande systemet vilket i det långa loppet kommer att stärka de ekonomiskt starka aktörerna ännu mer. Och en annan form som syftar till att förändra stadens maktstrukturer och göra framtidens stad mer jämlik och mindre segregerad. Det är upp till oss alla att se till att det senare alternativet blir en realitet.