När jag läser om mordet på Lisa Holm ser jag hur rasisterna dukar upp sitt hat i kommentarsfälten, efter att de fått veta att de som misstänkts ha mördat henne är utländska gästarbetare. Jag lämnar de sociala medierna och läser om Luna, den fyraåriga lilla flickan som dog i Torslanda, efter att bilen hon satt i exploderat. Resten av kvällen måste jag kolla på klipp från prinsens bröllop, för att orka ha helg. De flesta människorna i mina sociala medier har suttit och kollat på bröllopet i direktsändning. Vissa av dem är entusiaster som sitter i soffan med plasttiaror på huvudet. Andra är högljudda kritiker som dissar bröllopet, men kollar ändå och fäller torra kommentarer hela kvällen. Jag dömer inte någon av dessa grupper. Tvärtom. Jag tycker det är rätt fett att vi alla kollar på samma grej och tycker olika. Oavsett vad man nu tycker om bröllopet, så är det harmlöst. Om man bortser ifrån att det är en prins som gifter sig, så är det bara ett bröllop. För oavsett vem som betalar det, så har det precis samma funktion som vilket annat bröllop som helst. Det är två människor som firar sin kärlek tillsammans med andra människor, genom att ha en stor fest. Det spelar ingen roll var i världen du befinner dig, ett lyckligt brudpar är alltid fint. Kärlek är något universellt. En annan universell känsla, är den lamslående sorgen en känner när ett barn har dött. Det kvittar var i Sverige man befann sig förra lördagen, vi sörjde alla att ett barn och en tonåring mist livet. Vi kan vara oense om mycket, men att vilja skydda barn och unga har de flesta av oss gemensamt.
I mina ledare brukar jag ofta vända mig till politiker och ibland även media. Men inte denna gång. För ingen politiker eller journalist kan göra tragedin i att en fyraåring dött lättare att bära. Vad vi däremot kan göra är att tänka på hur vi är mot varandra i stunder som denna. När jag betraktar min samtid, ser jag hur mycket den längtar efter vänlighet. Vi kollar på videoklipp med gulliga djur och delar länkar som handlar om människor som varit modiga. De sistnämnda inspirerar oss ofta till att vilja göra bättre ifrån oss, som medmänniskor. En snabb blick på innehållet i vår populärkultur talar sitt tydliga språk. Det spelar ingen roll om det är en Bollywoodfilm, ett Game of Thrones-avsnitt eller senaste Disneyfilmen. Vi hejar alltid på hjälten. In i det sista vill vi tro på fiktiva karaktärers inneboende godhet. Till och med när vi kollar på Game of Thrones.
Frågan är nu hur vi ska göra något konstruktivt med vår längtan efter att vara bättre människor? Det finns inget lätt svar på det, folk har ju så olika förutsättningar för att kunna göra goda gärningar. Personligen tror jag att språket kan vara en nyckel. För snälla ord är alldeles gratis. Att låta bli att skriva elaka kommentarer på sociala medier kostar ingenting. Att säga ifrån när någon säger kränkande och rasistiska saker kostar ingenting. Att säga ett hej till busschaffören gör dig inte fattigare. Innerst vill vi nog prata snällt med varandra. Att våra sociala medier är fulla av gulliga emojis, smileys och <3 (det vill säga små hjärtan) är ett bevis på detta. Det finns en tid för kritik och ifrågasättande. Att försvara någon som är i underläge och som förtrycks, är ett sånt tillfälle. Men vi behöver inte gå loss på andra människor, när det saknas en bra anledning till det.
Vi har en hel sommar framför oss. Min uppmaning till er är att träna på att vara snälla under semestern. Jag vet att jag låter som värsta hippien, men seriöst har jag fått slut på idéer på hur vi ska göra tillvaron lite mer uthärdlig i tider som denna. Jag begär inte mycket. Till vardags jobbar jag på förskola. Det viktigaste vi lär våra barn är att de ska vara snälla mot varandra. Om de klarar av att vara det, så gör ni också det. Glöm inte att ingen någonsin har dött av för mycket omtänksamhet. Bejaka er inre Jon Snow. Verbalisera era smileys. Och ha en på alla sätt trevlig sommar!
