Nu har funderingar formulerats som kan rulla tillbaka historien. Allmän rösträtt kanske inte är det bästa. Hur många är tillräckligt insatta för att förstå sig på samhället och dess politiska förutsättningar?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Är man inte tillräckligt kompetent när det gäller att förstå politiken kan röstandet såväl försämra samhället i stort som förutsättningarna för de som inte begriper så mycket. Av omsorg om illa drabbade borde rösträtten tas ifrån dem. För allas bästa. Och de mångas trevnad.
Det är budskapet i den amerikanska statsvetaren Jason Brennans bok ”Against democracy”. Timbro har, som Nina Björk skrev häromveckan i Dagens ETC, låtit översätta den och gett ut den under namnet ”Efter demokratin – argument för ett nytt styrelseskick”.
Eftersom värderingsskiften kan gå fort i Sverige så lär förslag om inskränkt rösträtt också hamna på den svenska politiska dagordningen. Ur Timbros hand är det tradition att en del äter utan att skämmas.
En rimligt kvalificerad gissning är att Sverigedemokraterna tar upp debatten om inskränkningar av rösträtt för invandrare. Därifrån kan frågan, när vi liksom vant oss, föras vidare till traditionell borgerlig höger.
Jag har förresten hört vänsterintellektuella som ifrågasatt det rimliga i att låta idioter i den amerikanska södern rösta. Så tro inte att en allmän vänster är någon garanti. Den har, om vi nu ska vara uppriktiga, spelat med för att urholka demokratin.
Att domare och domstolsväsende ska döma självständigt, fria från folkvaldas direkta inflytande, ser de flesta av oss som ett skydd för demokratin. Men för 20 år sedan togs ett annat steg in i ett annat område. Riksbankens direktion tog över rätten att självständigt styra penningpolitiken.
I samma veva överlät den folkvalda demokratin delar av politikens innehåll till – för att citera justitieminister Morgan Johansson från en riksdagsdebatt 2007 – ”slängkapporna i EG-domstolen” som inte ”deltar i något offentligt samtal utan fattar beslut och sedan är det locket på”.
Det ena steget efter det andra har accepterats efter ganska ömklig debatt. Det nya har normaliserats. Det vi ansett vara demokrati, med folkvalda som styr, har stillsamt lakats ur. Överlämnats inte bara till fristående experter utan också till den kapitalistiska planekonomins större aktörer vars intressen det är styra produktion och penningflöden till egen nytta. Vilket i en globaliserad senkapitalistisk tid innebär att pengar, ägande och makt flyttas än mer från folkvalda till kapitalvalda.
Allmän rösträtt. Hur skör är inte den? Och hur mycket kamp har det inte varit för att införa den? Det var först 1907 som ”ansvarsfulla medborgare” – till dessa räknades inte de som var fattiga, vapenvägrare eller kvinnor – fick rösträtt.
Kvinnlig rösträtt infördes 1921. Efter mycket tövande. Inte minst inom socialdemokratin. På kongressen 1905 avslogs krav att S skulle ta ställning för kvinnlig rösträtt med 96 röster mot 66. Motivet var att krav på kvinnlig rösträtt skulle kunna medföra att kampen för manlig rösträtt försvårades.
I tidskriften Brand offentliggjordes alla namn på de som röstar emot. Bland namnen fanns inte bara Hjalmar Branting utan också, till allmän förvåning, Kata Dahlström. Hon som mer än de flesta åkt land och rike runt för att modigt och engagerat tala för kvinnors rätt att rösta.
Kanske trodde hon på sin partilednings argument, kanske var hon bara lojalist. Det vill säga röstade som partiledningen ville. Ungefär på det sätt som det röstats för att ge bort makt till slängkappor, expertorgan och marknadens tolvtaggare.
Först 1945 fick de som uppbar socialbidrag rösträtt i Sverige. Kanske blir det också de som först blir av med den. Med motivet att de inte vet sitt eget bästa, att de inte är dugliga nog. Precis som argumentet mot kvinnlig rösträtt såg ut. Det finns synnerliga skäl att vara vaksam, skiten har en förmåga att smyga sig på.
