Anonyma tävlar med varandra, hetsar varandra. Dela ut cyanidpillren till ungarna. Vill de rädda klimatet kan de väl ta livet av sig. Barnen har förstörts av propagandistiska lärare, skolsystemet är en vänsterliberal pesthärd. Förvisa dem till en öde ö där de kan bygga sin gröna utopi. Bortskämda spolingar, IQ-befriade brats. Barnen förtjänar inte en framtid. De är patetiska. Deras engagemang bär fingeravtryck av socialister och globalister. Deras existens borde ha förhindrats med preventivmedel. Själlösa robotar. Och: ”Synd att de inte befann sig i en moské i Christchurch.”

Just den kommentaren – ett indirekt dödshot, illustrerande kopplingen som ofta finns mellan rasism och militant klimatförnekande – hade Breitbart låtit ligga kvar under flera dygn när jag såg den.

Konsekvensen blev att Alexandria Villaseñor hädanefter måste skyddas av en vakt när hon skolstrejkar för klimatet. Hon är 13 år. Hon vill rädda mänskligheten.

Vem är ansvarig?

Ja, individen som kastar upp sitt ruttna inre över offentligheten.

Ja, publikationen som lever på att vara inspiratör och klotterplank åt en radikaliserad grupp konservativa, nationalistiska, vetenskapsförnekande män.

Men det räcker inte.

Republikanska politiker har förlöjligat barnens engagemang, konservativa debattörer har i Fox och på annat håll gjort vad de kan för att driva med oro och för att fabulera att rörelsen skulle vara ett beställningsverk.

Allt sådant är bränsle. Normalisering.

Åsikter som vässas när de fortplantar sig längre ut från etablissemanget, till den yttersta ytterkanten.

Ord är aldrig bara ord.

Du är inte bara ansvarig för din egen avsikt, utan även för hur de kommer att användas. Nej, det är inte att begära det omöjliga. Du kan som politiker och debattör undvika mutationer bortom vad du själv vill förmedla.

Ett väldigt aktuellt exempel.

Alla är inte hänförda av Alexandria Ocasio-Cortez och hennes kampanj för en klimatvänlig, utjämnande reform. Vissa är kapabla till att bemöta hennes Green new deal med saklig kritik. Andra går mot person.

I ett av alla Fox-program sitter Mike Huckabee, som tidigare försökt bli presidentkandidat, och säger att Ocasio-Cortez känns ”rekryterad” och ”förberedd”, att hon planterats i den amerikanska politiken som en ”manchurisk kandidat”, alltså någon som hjärntvättats av främmande makt att infiltrera och skada USA.

Gissa hur den vansinniga konspirationsteorin nu sipprar ner genom ännu mer akut vansinniga lager av extremism.

Ja, Huckabee är personligen ansvarig.

Det här gäller också i Sverige – mina eller dina ord är aldrig bara ord. Kontroversiellt? Uppenbarligen, för det tycks vara något alldeles oerhört att påpeka att ord färdas vidare efter att de lämnat munnen. Eller tangentbordet.

Som att den som använder begrepp som ”skäggbarn” istället för ”ensamkommande” borde fundera ett varv på varför den älskas passionerat av rasister. Guilt by association, klagar den som naturligtvis vet i vilka vatten den fiskar.

Så brukar det låta.

Som efter terrordådet i Nya Zeeland. Skyll inte det här på oss, invänder alla som larmat om islamisering och folkutbyte eller bara haft förtvivlat svårt att skilja mellan en islamistisk sekt och nästan två miljarder muslimer.

Vi har alla en skyldighet att välja våra ord med omsorg.

Och att påtala när andra inte gör det.

”Jag tycker det är djupt problematiskt om han på något vis menar att en saklig debatt och saklig kritik mot delar av samhället som inte fyller den funktion som det är tänkt att fylla på något vis skulle kunna tas som intäkt för att andra lämnar bombattrapper (utanför Nationella sekretariatet för genusforskning)”, sa Ebba Busch Thor (KD) till Expressen efter att jag hävdat – ”Genushatare, nu är det dags att ni tar ansvar!” – att konservativa borde känna ansvar för tilltagande antifeministisk stämning.

Det är givetvis helt i sin ordning att ha synpunkter på genusvetenskap. Men tonläget…

Kristdemokraterna gick till val med att varna för att förskolans personal kommer att bli ”politiskt korrekta prussiluskor” som strävar mot ”upplösning av könen”, ideologiskt styrda av ”radikalfeminism”.

Konservativa ledarsidor har länge krattat manegen. Inte minst Ivar Arpi i Svenska Dagbladet:

”Begreppet jämställdhet används bara som en täckmantel för en mer radikal och djupgående process.”

Att antyda att staten konspirerar mot sina medborgare, det har alla förutsättningar att uppvigla i digitala miljöer, att legitimera.

Arpi vill inte ta ansvar för sina ord.

Busch Thor vill inte ta ansvar (hon vill skendebattera menskonst).

Reaktionerna blev häftiga den gången. Det är tydligen djupt problematiskt att påminna om att vi – höger, vänster, mittemellan – måste väga in hur det vi säger tas emot av andra. Men sällan har jag fått mer skäll än när jag listade ett drygt dussin borgerliga övertramp vad gäller Greta Thunberg och barnens skolstrejk.

Några är oskiljbara från trollen, som moderaten som kallar henne för ”fascist” eller moderaten som spekulerar i att Christchurch-terroristen mördade ”för klimatet”. Vissa är mer raffinerade men väljer ändå att framställa barnen som banala, orealistiska, bekväma, naiva, hycklande.

Borgerliga politiker och tyckare – den opportunistiska grenen är tjocknande – behöver knappast gissa vad som ska hända. De kan titta i sina egna kommentarfält.

Ögonblicklig mutation, maximal spridning.

Som på beställning.

Ord gör verkligen all skillnad.

De signalerar hur nära du är beredd att komma en riktigt obehaglig ytterhöger. Hur djupt du är villig att sjunka. Om du tror att det tjänar egna syften.

Alexandria Villaseñor har lyckligtvis inte tid för vuxna som uppmuntrade av andra vuxna trivialiserar och trakasserar henne. Hon tar ansvar. Hon vill rädda mänskligheten.

”Om de känner sig hotade av barn som berättar sanningen, då är problemet inte vad barnen gör, utan de själva”, säger hon till Dagens ETC:s reporter.