Någon på bankens kommunikationsavdelning mejlade mig och förklarade att jag missförstått allt, att alla visst kunde hitta platser att sitta på vare sig det var vid ett skrivbord, i en fåtölj eller i ett konferensrum och att Swedbanks vd (som för övrigt var den enda som fick ett eget kontor med väggar, vilket jag givetvis också lyfte i texten) visst jobbade jättehårt.

Då, för bara några år sedan, var aktivitetsbaserade kontorslandskap fortfarande på uppgång i branscher som traditionellt erbjudit sina anställda egna cellkontor. Swedbank var den första storbanken och ett av de första stora företagen i Sverige att anta det här arbetssättet. Idag är det rakt av en trend. Företag, kommuner, landsting och myndigheter väljer i allt större utsträckning att avskaffa små egna kontor till förmån för vad som presenteras som moderna och flexibla men framför allt kostnadsbesparande lösningar för sina kontor. För de som inte vågar löpa hela linan till kontor utan fasta platser finns en nygammal och rebrandad kompromiss: de klassiska öppna kontorslandskapen, nu ompaketerade med trendiga textil- och materialval och kanske någon snajdig konstinstallation för extra trivsel.

Och samtidigt som den här utvecklingen går framåt, eller bakåt beroende på hur man ser det, finns fortfarande bara begränsad forskning på hur arbetsmiljön påverkas i den här typen av kontor, när kostnader ska minska och anställda oavsett olikheter förväntas formas att passa arbetsplatsen, istället för tvärtom, som det ska vara.

När Psykiatrins hus (ironiskt nog) i Uppsala flyttade till moderna öppna kontorslandskap utvärderade forskare vid arbets- och miljömedicin vid Uppsala Universitet personalens upplevelse både innan och strax över ett år efter flytt och fick alla farhågor bekräftade. Efter 14 månader vittnade anställda om svårigheter att koncentrera sig på grund av ljudstörningar och generella försämringar av den psykosociala och fysiska arbetsmiljön. Majoriteten önskade sig, fullständigt begripligt, egna rum för att kunna arbeta effektivt.

När forskare vid Umeå Universitet studerade Örnsköldsviks kommuns flytt till nya aktivitetsbaserade lokaler visade det sig att de som trivdes bäst med det nya arbetssättet var chefer och anställda som vanligtvis diskuterade mycket i grupp. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och personer med stressrelaterade problem eller psykisk ohälsa upplevde att arbetsmiljön blev väsentligt sämre. En upplevelse som ekar bekant, eftersom de flesta undersökningar och rapporter som ändå gjorts på området visar samma sak: Den här typen av kontor är bra för vissa, medan andra riskerar att slås ut.

I höstas följde Magasinet Finansliv i alla fall upp hur det hade gått för de tappra Swedbankarna där ute, i de superfräscha, moderna, flexibla och mindre lokalerna och kunde konstatera att missnöjet växt snabbt bland personalen. Arbetsgivaren hade fått inse att fler än man hade räknat med behövde fasta platser och dessutom hade det visat sig att en lösning inte alls passade alla. I undersökningar som Finansliv gjort bland anställda i hela branschen framgår med all tydlighet ett generellt missnöje med flexibla kontorslösningar. 2015 ansåg hela 46 procent att arbetsmiljön var sämre i aktivitetsbaserade kontor än i andra kontorsmiljöer. I en uppföljande undersökning 2017 hade missnöjet ökat och 60 procent av svarade samma.

Parallellt med den här trenden ökar den arbetsrelaterade stressen. Utmattning och stressrelaterade problem är idag en av de stora folksjukdomarna i Sverige. Vad det har att göra med ett arbetsliv som mer och mer går emot gränslöshet både på jobbet och utanför kan man ju för all del fundera över. Men det vore intressant att få veta, någonstans ifrån i alla fall, vad vi ska göra av alla som slås ut mitt i ivern att kapa kostnader och haka på nyliberala trender.