Då fyllde man dem med ballast: sand, grus, rivna tegelbyggnader från hamnarna i södra Sverige eller runt om i Europa. Man var tvungen att lasta ned dem för stabilitetens skull.

Idag vandrar man längs spöklikt vackra stränder. Vid första anblick orörd natur men i själva verket industrihistoria. Det kan vara sju meter djupt alldeles intill stranden, för att skeppen lade till där.

Ungskogen som vuxit upp döljer bara delvis de gamla kajerna och lastplatserna. Här kan man hitta flinta som inte finns härikring och ibland porslinsbitar eller krossat tegel. På vissa ställen har det kommit med frön som ger en lokal ”ballastflora” med exotiska växter. Längs den gamla industrijärnvägen ska man sanera marken på dioxin. Allt virke doppades för att slippa blåmögel. Nu gör man inte så – istället använder man mycket energi för att torka virket och plasta in det så man löser ett allvarligt lokalt miljöproblem – men bidrar till de stora globala hoten från klimatförändringar och nya kemikalier som finns i plasten.Genom en glänta i den vackra skogen ser vi ett jättefartyg komma och lossa vid en nedlagd såg som idag bara används som lager. Nyviks såg, Köjasågen. Förr låg det dussinvis sågar i Ådalen, någon reseskildrare skrev ”Såg vid Såg jag såg…”. Enda sågen kvar nu heter Bollstasågen, den sysselsätter ett par dussin personer och producerar mer än vad alla

Ådalens sågar gjorde på 50-talet. Då var befolkningen i det som idag är Kramfors kommun 50 000. 1986 var den nere i 25 000 och nu 18 500.

Jag hisnar när jag förstår att denna glesbygd är gammal industrimark och när jag ser många grunder till arbetarbaracker där det bodde hundratals människor i varje hus. Svante, min kompis som ledsagar mig, har ett längre perspektiv. Det är inte så att här alltid bott så där väldigt mycket folk – det var en kort period.

Företagare i (södra) Sverige såg resurserna här i Norrland och för att exploatera dem förde de hit en massiv våg av arbetare för att sköta skogar, såga, transportera, arbeta i fabriker och bygga kraftverk. När det var färdigbyggt behövdes inte så många arbetare och när ny teknik kom blev resten överflödiga. Han ger mig bilden av en våg som för upp hundratusentals arbetare. En sekellång våg.

En hundraårig ”hit and run”-operation. Nu drar sig vågen tillbaka, ungdomar flyttar och några åldringar blir kvar. Naturen börjar långsamt läka.

Fantastiskt med teknisk utveckling. Tänk att en handfull arbetare idag kan göra vad tiotusentals slet med på 50-talet. Bruket var både arbetsplatsen och marken runtomkring, allt tillhörde brukspatron.

Jag försöker föreställa mig ett myller av stabbläggare som bar sina tunga plank och splitjäntor som lastade segelfartygen med klenare virke så att lasten skulle ligga stabilt. Flera hundra bodde på denna lilla udde, Kolbacken mitt emot Kramfors där Svante äger sin skog.

Och så rationaliserades flottarna bort också. Det var ju ett farligt och obekvämt arbete. Sedan var det lastbilschaufförernas och bokhållarnas tur. Ändå produceras lika mycket och vi får alla del i det ökande välståndet genom att papper och virke blir billigare.

Fast störst del i vinsten får ju kapitalet och teknikens ägare och därför går numera den mesta produktionsökningen till den redan rikaste procenten. Så är det inte bara i Ådalen utan i hela världen.

De stora massor som förr valde mellan kommunister och sossar, de famlar idag, känner sig svikna av vänstern eller förstår den inte och lockas att rösta på galna miljardärer och farliga populister.

Min son Kalle visar en kortfilm på Folkets Hus i Lunde. Där finns en tapper skara som trotsar regn och avfolkning för att hålla liv i kulturintresset. Mittemot ligger monumentet över Ådalen 1931 då militären sköt fem arbetare som demonstrerade mot sänkt lön och mot importerade strejkbrytare, så kallade ”arbetsvilliga”. Militären får sedan dess inte sättas in i Sverige i fredstid. Så nära revolution har nog landet aldrig varit som då och det satte fart på stora reformer och lade grunden för ett halvt sekel med socialdemokrati, ordning, framsteg och omfördelning.

Men vad gör vi nu för att ta vara på naturens och teknikens möjligheter?