Läget på Ryhov är också alarmerande, flera avdelningar stängs och man har fortfarande inte klart med bemanningen av sjuksköterskor för att täcka upp de platser som planeras att finnas. Akutsjukvården har inte heller akutsjuksköterskor för att täcka upp sommaren utan får försöka förlita sig på att få in från andra avdelningar där det redan är stora hål i bemanningen.

Men är då inte det här bara ett problem över några få sommarmånader? Nej, detta är den yttersta konsekvensen av en långvarig inriktning av politiken, Sverige hade 2010 lägst antal vårdplatser i hela Europa (enligt OECD) 2,7 vårdplatser per 1 000 invånare. 2016 hade det gått ner ytterligare till 1,75.  Genomsnittet i Europa var 5,3 per 1 000 invånare.

För att klara detta har det effektiviserats med förbättrad diagnostik och nya behandlingsmetoder, men samtidigt är det mycket mer som är möjligt att behandla i dag. Det har också inneburit att man har försökt föra över mer till primärvården, man ska behandlas på rätt nivå men som jag inledde med har det i sin tur inneburit att vi har fått en primärvård som är i kris.

Men beror det inte på sjuksköterskebristen – det går ju inte att bemanna om det inte finns någon personal att ta in? Nej, det finns egentligen ingen sjuksköterskebrist. Vi har 11,7 utbildade per 1 000 invånare, snittet i Europa var 8,7 (2014).

Problemet är att man lämnar yrket, för att slippa den orimliga stressen, skift, ständigt övertid och en situation där överbeläggning är det normala, för andra yrken och som oftast dessutom är bättre betalt. 14 000 har valt att jobba i Norge i stället, med bättre lön och arbetsvillkor. De som finns kvar sliter hårdare och hårdare, får ständigt hoppa in och ta extra pass för att vården över huvud taget ska fungera, om de bara under en veckas tid skulle vägra att ta extrapass eller övertid skulle vården fallera.

Så krisen är inte bara en sommarkris som ska lösas utan det är ett strukturellt problem som måste få långsiktiga lösningar. Det duger inte att slå sig för bröstet med att vi får bra rankning när man gör jämförelser mellan sjukhusen i Sverige, det säger bara hur allvarlig krisen är. En bra rankning eller bra ekonomi hjälper föga om patienten dör.

Politiker och sjukhusledningar har ett ansvar för att nu verkligen lyssna och ta till sig vad de ute i verksamheten säger och påbörja ett långsiktigt arbete för att stärka sjukvården. Och ge dem, som finns där för oss när vi behöver dem, rimliga förutsättningar att utföra sitt viktiga arbete.