Vad gör du så här tre dagar före dopparedagen? Förhoppningsvis börjar du närma dig ett behagligt lugn. Ernst-harmoni. Glädje och ljuvaste frid, lycka oändligen blid. Julzen. Gratulerar.
Men kanske är det just tvärtom, kanske skriker hela ditt väsen efter att snabbspola kommande 72 timmar, eller åtminstone efter en rågad näve betablockerare. Frid?! Sällan. Desto mer av adrenalinpåslag, ett jäktande efter trivsel, att alla bjudna – stora och små – ska få exakt vad de förväntar sig.
Med högtid kommer ofta en högpresterande insats. Utan den skulle inga ögon tindra. Men ändå tas den nog mest för given, fortfarande. Chokladaskens vämjeliga likörtryffel möter mer uppskattning.
Det kom helt nyligen en undersökning från branschorganisationen Livsmedelsföretagen som berättar dels vad julfirande svenskar vill äta, dels vem som faktiskt ser till att bordet inte ekar tomt. Och, för att sammanfatta: Det är kvinnor som handlar/lagar/serverar en majoritet av landets alla frestelser, skinkor, bullar och sillar.
Traditionella smaklökar, traditionella könsroller.
Det är övertydligt, enligt undersökningen. 40 procent av kvinnorna som tillfrågats anger att de ”har stort eller fullt ansvar” för julmaten, medan 17 procent av männen väljer det alternativet. (Istället svarar 59 procent av männen att de ”har delvis ansvar”. Vagt nog att rymma det allra minsta. Plockar fram snapsen? Sprättar en Aladdin?)
En som har formulerat denna kantrade fördelning, den stora festens till synes permanentade orättvisa, är journalisten Alice Kassius Eggers. Dock inte här i Dagens ETC, där hon brukar medverka, utan på sin Facebook. Det handlade om midsommar. Annan högtid, samma mekanism.
”Jag vill ta tillfället i akt och tacka alla (kvinnor) som ändå vill bjuda in, planerar, åker omvägar för att hämta extra stolar (eller tänker på det för att sedan delegera), tar reda på folks allergier, ger sig ut och plockar blommor i sista stund, hör av sig och påminner om regnkläder, köper för mycket mat, står i köket halva kvällen, börjar duka ut när andra sitter kvar, håller sig relativt nyktra, lägger barn, vaknar tidigt och städar upp.”
Hennes inlägg får mig att minnas min egen barndom. Jag älskade julen. Jag vaknade tidigt, så tidigt jag bara kunde, fick en första klapp. Sedan gick jag och min pappa ut på promenad, tände ett ljus på familjegraven. Därefter var det dags att vända hem. Halvvägs upp i trappuppgången väntade dofterna från ett komplett julbord. Det hade inte lagat sig själv.
Att så lite hänt sedan dess.
Jag ägnar de sista dagarna av 2015 till att sammanställa hur jämställd Dagens ETC är som tidning. Som du vet räknar vi i varje nummer hur många kvinnor respektive män som medverkar, antingen som journalister eller som intervjuade eller som fotograferade. Minst ett par gånger om året presenteras sedan överskådlig statistik. Nästa tillfälle blir i min första ledare 2016.
Men poängen är varför Dagens ETC som enda dagstidning har beslutat sig för att göra en sådan här transparent redovisning. Syftet är att tidningen blir bättre, men också att visa dig som läser och andra medier att vi inte accepterar en ordning där män ges företräde av inget annat skäl än att de är män.
Den som vill förändra något som är galet börjar förslagsvis med sig själv.
Ibland är det en påfrestande utgångspunkt.
Hur lätt är det inte att som man säga att julens alla bördor ska delas lika. Men det är inte alltid lika lätt när diskussionen fortsätter, när den envist kopplar ord till handling, när den plötsligt står där utanför ens dörr på självaste julafton.
Knack, knack.
Hallå, är det tomten som kommer?
Nej, det är ditt samvete.
Jämställdhet, eller dess frånvaro, kan inte diskuteras som en slags hägring som svävar högt över våra huvuden, hos propositioner och lönestruktur och representation och pensionssystem. Det är konkret. Det börjar hos dig.
Svenska kvinnor gör i genomsnitt tre gånger så mycket hushållsarbete som svenska män. Allt sådant – handla, laga mat, städa, tvätta med mera – tilltar när ett barn adderas in i ekvationen. Addera sedan valfri högtid. Eller födelsedag.
En av höstens mest delade artiklar stod Lina Norberg Juuso för. ”Jag är så trött”, skriver hon. Och längtar drömskt tillbaka till ett 80-tal som hon föreställer sig inte ställde fullt lika orimliga krav på kvinnor. Ständigt dessa prestationer, att ”försöka fånga livet medan tröttheten slickar en i ryggen”. Som när det ordnas kalas:
”Presenterna ska pimpas och uppumpas – har du hört talas om hur fiiiiiint paketen slås in i Japan? Så gör vi! Det finns instruktionsfilmer på Youtube. Det ägnar vi en eftermiddag åt. Man ska anstränga sig. Göra lite extra. Vara-duktig-mammakvinna.”
Hon avslutar:
”Som om vila vore en fiende.”
Väldigt många höll med. Inte alla. Du lämnar över makten till männen, protesterade Britta Svensson i Expressen:
”Medan ni delar era gnällkrönikor om pressande hushållssysslor på Facebook uppfinner männen nya tekniska landvinningar, berömmer varandras romaner och styr världen.”
Jag kan inte greppa hur kvinnor som ventilerar en känsla av otillräcklighet samt en skarp samhällskritik, och ytterligare hundratusentals kvinnor som sedan identifierar sig med det budskapet, är den grupp som förtjänar förminskande skäll.
Som om problemet skulle förflyktigas om bara kvinnor ändrar inställning.
Kassius Eggers har en oändligt mycket mer relevant uppmaning:
”Män, I’m talking to you – hjälp till idag/ikväll. Räkna stolarna runt bordet innan någon annan gör det, res dig upp när första ätit klart och börja duka ut. Låt kvinnorna vila.”
Hon har till att börja med hittat rätt måltavla.
