Nu ska fackföreningar kunna vidta stridsåtgärder för att få till stånd schysta löner och villkor också för arbetskraft som stationerats att arbeta i Sverige.

Sagt och gjort – eftersom få saker verkar provocera liberaler så mycket som utökande av rättigheter för arbetstagare, gråter tre liberaler ut i en debattartikel i Aftonbladet under parollen ”EU-arbetare behöver skyddas från facken”.

En liberal blir aldrig lika bultande-tinning-engagerad som när det finns en chans att minska rättigheterna för vanliga arbetande människor men presentera försämringarna som en frihetsreform. I det liberala drömsamhället existerar varken lagen om anställningsskydd eller strejkrätten och alla är, så frihetligt som det bara kan bli, hela tiden löst hängande och högst utbytbara slit-och-släng-varor på arbetsmarknaden. I den liberala drömvärlden kan var och en få sparken efter att chefen hittat på något slirigt godtyckligt skäl, men att ändå kunna välja mellan åtta olika apotek i en och samma Stockholmsförort.

I det liberala drömsamhället tvingas föräldrar sitta och blindvälja mellan skolor till sina ungar och ändå löpa risken att få en konkurs i nyllet några år senare, när riskkapitalbolaget som ägde den varsamt utvalda skolan bestämt sig för att vandra vidare till nya erövringar och glada skolbolagsägare skålar i vin och torkar sig i arslet med alla pengar som inte, i alla fall enligt deras uppgift, räckte till ungarnas utbildning längre. Men kanske kan ungarna bli gigarbetare när de blir stora om utbildningen går åt helvete? Eller rut-jobbare, så de kan städa hos skolbolagsägarna.

När Liberalerna var med och införde nya regler för arbetskraftsinvandring och samtidigt öppnade för försäljning av arbetstillstånd och hänsynslöst utnyttjande av arbetskraft på Sveriges arbetsmarknad gjorde man det som en ”frihetsreform”. Det är tydligen frihet, liberalism rent av, att försätta människor i livegna tillstånd under sina arbetsgivare.

Liberalerna har länge varit med längst fram i leden när det gäller att inskränka på arbetstagares rättigheter. Under hamnkonflikten fick – och tog – Liberalerna tillfället i akt att driva på om ett av sina politiska favoritförslag: att begränsa strejkrätten. Liberala strejker gör inte skada och görs inte i sympati för att hjälpa andra. Egentligen ska strejker inte förekomma alls, men det gäller ju att ta ett steg i taget. Steg kan vara att slåss för att människor ska harva runt i provanställning i minst ett år, vara visstidsanställda eller konsulter, eller varför inte utstationerade med mycket lägre lön och sämre villkor än de svenska kollegornas.

På en liberal arbetsmarknad är ”trösklarna” så låga så att de snarare är hål i marken och allt är så flexibelt som det bara går. Särskild flexibel kapacitet demonstreras just nu, som exempel, i vården och omsorgen. Där sliter underbetalda springvikarier, timmisar och nollkontraktare sönder sig, med sladdriga otillräckliga egentillverkade plastskydd för ansiktet, eftersom vården för den åh så härliga valfrihetens skull har styckats upp och sålts ut till höger och vänster och staten inte längre lägger sin osynliga hand i blöt när det gäller lagerhållning av skyddsutrustning och liknande. Det finns det ju entreprenörer till!

Precis alla dåliga och arbetarfientliga politiska förslag och ingrepp som kommit från liberalt håll har, för dem, handlat om frihet. Friheten att kunna ha det precis så genomruttet fattigt och utsatt som någon annan överordnad i samhället bestämt åt en, alltså. Arbetstagare överallt behöver skyddas från Liberalerna. Och deras fullständigt förvridna bild av frihet.