I en hetskampanj av dittills sällan skådat slag lyckades den svenska näringslivslobbyn i början av 1980-talet torpedera ett tämligen harmlöst förslag till löntagarfonder. Ja förslaget var så urvattnat att till och med dåvarande Folkpartiet under Carl Thams ledning i ett tidigare skede av debatten konstruerat en radikalare variant.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Låt vara att idén om löntagarfonder inte berörde svenska folkets hjärterötter, men i fråga om ojusta kampanjmetoder, är en jämförelse med dagens onyanserade skrämselkampanj mot Reepaluutredningens förslag om vinsttak i välfärden fullt relevant. Och här finns en skillnad som borde få en ideologiskt skamfilad socialdemokrati och regering att räta på ryggarna. Det ligger nära hjärtat hos en stabil majoritet av svenska folket att skattepengar som satsas på skola, vård och omsorg ska användas i verksamheterna och inte slussas över till aktieägare och riskkapitalister nära och i fjärran.
Kvaliteten i välfärdsverksamheterna är viktigare än driftsform lyder stridsropet från den alarmistiska borgerliga kör, där näringslivets middagar nu också har fått Sverigedemokraterna med på vagnen. Men i samma veva som Sydsvenskan/HD:s ”oberoende liberala” krönikör Ingrid Runsten sjunger nyliberalismens höga kvalitetsvisa, avslöjar tidningen på nyhetsplats hur de privata vårdbolagen Attendo och Vardaga har hamnat i blåsväder och fått en massiv kritik från både personal, vårdtagare och anhöriga för att de misssköter både vård, mathållning och städning.
Efter att vårdbolaget Vardaga har tagit över driften av Valltorp och Pålsjö Park i Helsingborg har personalstyrkan dragits ner med 30 procent. Samtidigt hotas vårdbolaget Attendo med vite på 100 000 kronor av Arbetsmiljöverket. Sjuksköterskor hos bolaget har fått ansvara för upp till 150 patienter. Nu delar bolaget ut närmare 200 miljoner till aktieägarna. Slutsatsen är kristallklar. Vinstintressen går före kvalitet i de börsnoterade privata bolagen. Och hyckleriet från en ”oberoende liberal” tidning framstår som uppenbart.
S-politiker i Stockholm och Norrköping tycks ha drabbats av byxångest och vill blåsa till reträtt i vinstfrågan. Regionstyrelsens ordförande i Region Skåne, Henrik Fritzons (S) olika uttalanden är så sliriga, slingrande och släpande att de påminner om Janne Vängmans väg hem efter lördagsdansen.
Dessbättre backas Reepaluutredningens förslag om begränsat vinstuttag på 7 procent av det operativa kapitalet upp av både det skånska S-distriktet och LO-distriktet. Och det finns ingen anledning att gråta krokodiltårar över de stora välfärdsföretagen. Avkastningen på det operativa kapitalet är för dessa företag i snitt hela 47 procent, en siffra som andra företag i tjänstesektorn bara kan drömma om. Vad sedan gäller den mångbesjungna valfriheten och mångfalden, så hotas den i själva verket av de stora koncerner som likt en jätten Gluff-Gluff köper upp småföretag och kooperativ.
Guldgrävartiden för de privata välfärdsexploatörerna måste vara förbi. Människor har blivit kunder och välfärden en slags butik. Bakom hörnet lurar nästa steg – att tillåta privat finansiering för åtkomsten till välfärdstjänsterna. Den ideologiska striden handlar om demokrati kontra marknad. Här måste socialdemokratin sätta ner foten och säga ifrån. Sverige ska styras av folkvalda politiker, inte av den ekonomiska makteliten. Det är för att citera Verner von Heidenstams Medborgarsång fortfarande ”skam det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar.”
