Ledare: Vem ska rädda liven i Medelhavet?

En till alldeles nyligen levande pojke, i en blå utstyrsel med mörkblå jeans, lika mörka som det vatten som vid dödsögonblicket till slut hade tagit över hans lungor. Hans numera gråfärgade ögonvitor var svullna och blanka. Där sanden mötte havet rörde tidvattnet honom tröstlöst från en punkt till en annan, svepte hans kropp över vattenbrynet och den förut levande pojken lämnade nu släpande avtryck efter sig i den våta sanden, som avgjutningar av döden själv.

Den italienska räddningsoperationen Mare Nostrum lanserades hösten 2013 efter att ett fartyg med hundratals afrikanska migranter hade kapsejsat utanför den italienska kuststaden Lampedusa och fört dessa, nästan 400 människor in i döden. Under året som har gått sedan dess har insatsen räddat livet på 90 000 flyktingar i sjönöd, men operationen har nu gått i graven.

Samtidigt så rasar kriget i Syrien med oförminskad styrka, en bitande vinterkyla med frysgrader och människor som lever sin tillvaro i kalla plasttält.

 I år, liksom föregående år, har dussintals människor dött efter att ha ådragit sig sjukdomar eller helt enkelt inte kunnat värma kroppen när kylan har drabbat hårdast. Vinterdöden är ännu en av regimens vapen för att tysta en upprorisk befolkning. En väl uttänkt strategi av utfrysning och belägring mot rebellstäderna Homs, Aleppo och de södra delarna av Damaskus har orsakat svält och massdöd till följd av väderomslaget, matbristen och kylan.

I mitten av december, samtidigt som Malmögatorna fylls av lucior och tomteluvor läser jag att Migrationsverket förväntar sig rekordmånga asylsökande under 2015. ”Det är det högsta antalet vi tagit emot sedan Balkankriget” säger talespersonen och många av dessa människor förväntas komma från Syrien. 

Bakom denna prognos, bakom dessa siffror, gömmer sig något mycket större än statistik. 

Vägen till Sverige är en väg kantad av faror och umbäranden, men det är en väg som kostar uppåt 80 000 svenska kronor hos en smugglare. Mer än något annat är vägen till Sverige en som innebär skillnaden mellan liv och död. Förra året slukade Medelhavet nästan 3 000 personer, syrierna var bara några av dem som har betalat för försöken att undkomma döden med sina liv.

 När jag skriver detta, i början av 2015, har Mare Nostrum officiellt avslutats. I stället skall ansvaret lämnas över till en gemensam europeisk räddningsstyrka som har givits namnet Frontex Plus eller Triton. Tritons bevakningsområde är kraftigt nedskuret, varför de flyktingfartyg som inte har nått in på det bevakade området vid tiden för nödropen kommer att lämnas åt sitt öde, till skillnad från Mare Nostrum. 

I höstas, när frågan diskuterades inför utnämningen av den nya EU-kommissionären med ansvar för migrationsfrågor, sade den avgående kommissionären Cecilia Malmström att Triton inte skulle ses som ersättning för Mare Nostrum. Hon tillade vagt att vad som skulle ske med Mare Nostrum ”inte var en fråga för EU utan för Italien” samt att Triton ”hade ett mer begränsat uppdrag och geografisk utbredning”. 

Frågan rör alltså en av de mest centrala europeiska konflikterna just nu: Vems ansvar är det att rädda livet på de desperata flyktingar som försöker att ta sig in i Fort Europa och vem ska stå för notan? Och hur kan en repressiv gränskontrollbudget å ena sidan tillåtas skena samtidigt som samma europeiska politiker som har stiftat lagarna beklagar sig över de arma lik som fyller europeiska kustremsor?