Arbetsgivarna ville sänka lönerna och tänkte inte ge sig – men det tänkte inte heller arbetarna göra. Från mötet i Frånö, där man bland annat kommit överens om att gå ut i generalstrejk i Ådalen, formerades innan mötet ens var riktigt slut ett tåg av tusentals arbetare som ledda av en musikkår och fanor från den Socialdemokratiska ungdomsföreningen i Lunde och Pappersindustriarbetareförbundet.

Tanken var att gå förbi den förläggning där strejkbrytarna fanns, men så blev det inte. Militären öppnade eld och dödade fem arbetare i tåget. Beskjutningen upphörde först när en ung man med en trumpet i tåget lurade soldaterna att sluta skjuta genom att blåsa eld upphör-signal.

Idag skjuts arbetare i Sverige inte ihjäl av näringslivsbeställd militär längre. Men arbetarklassen är hårt attackerad – och från håll som får en att undra om ingen lärt sig något av historien ändå. Nu sitter fackföreningarna i förhandlingar med arbetsgivarsidan om uppluckring av en av de mest grundläggande och betryggande aspekterna i den svenska arbetsrätten: anställningsskyddet.

Arbetsgivarna siktar mot fri rätt att sparka vem de vill när de vill – lite så som det var då, i början av 1900-talet. Och fackföreningarna, som inte har något över huvud taget att vinna på förhandlingarna, de sitter vid förhandlingsbordet på direkt order av Socialdemokraterna. Och visst, de klagar, men de gör som de blir tillsagda.

I en dyster utopi kan de som blivit utsparkade från sina jobb till exempel efter att ha organiserat sig fackligt eller protesterat mot dålig arbetsmiljö söka nya jobb via privata coach- och matchningsföretag, sedan Arbetsförmedlingen raserats.

Samtidigt pågår nedräkning mot inskränkningar i strejkrätten och därigenom föreningsrätten. Allt detta under en socialdemokratisk regering, med en socialdemokratisk arbetsmarknadsminister i illa dold maskopi med ett näringsliv som inte vill ha med bråkiga arbetare att göra.

Det är som att ingen lärt sig någonting av historien, alls. Och över huvud taget känns det som att de en gång stolta fackliga leden nu snarare handlar om trött parlamentarism och snack än om kamp. Det är få inom LO:s medlemsförbund som på riktigt vågar ta upp kampen mot en arbetarfientlig politik när den kommer från ett parti som historiskt ändå värdesatt arbetarrörelsen mer än som röstboskap.

Förra veckan avled Pappers ordförande Matts Jutterström och med hans bortgång känns det lite som att den sista riktigt kritiska rösten i LO:s ledning försvann. I en krönika i Dagens Arbete i januari skrev Jutterström att ”vi kan ju fundera på vad som händer nu, när vi begåvats med en blå-brun budget som liknar själva fan”.

Det var precis när Socialdemokraterna hade lyckats bilda regering genom att teckna avtal med Liberalerna och Centerpartiet. Jutterström var, vilket var alldeles uppenbart, allt annat än nöjd. Han markerade också flera gånger och i olika uttalanden att han inte kunde se någon framgångsväg i förhandlingar om anställningstryggheten under piska av den nya regeringen och deras avtal med de borgerliga.

Precis innan han dog skrev han: ”Nu står vi inför ett av de kanske allvarligaste hoten på väldigt länge: utredningen av lagen om anställningsskydd.” För Jutterström var det tydligt att inget gott för Pappers medlemmar fanns att hämta ur de påbörjade förhandlingarna, eller det resultat som förhandlingarna skulle kunna leda till. Därför, meddelade han, hoppar Pappers av förhandlingarna.

Det är givetvis ett slag i ansiktet på LO:s ledning som försökt hålla ihop sina förbundsledningar i kampen för... sämre villkor. Men med lite tur kan Pappers tilltag nu bli en katalysator för de andra att vakna upp och inse att det inte spelar någon roll hur duktig man är på att förhandla när resultatet av förhandlingarna redan har bestämts och dikterats av någon annan. Här ska det fram något som är flexibelt och bra, bättre, bäst för näringslivet – vilket uteslutande betyder det motsatta för arbetstagarna.

Resultatet granskas sedan vid mållinjen, av sossarnas nya samarbetspartner Annie Lööf. Duger det inte finns en färdig strategi att ändå genomföra demonteringen av Lagen om anställningsskydd genom lagändringar.

I den här takten kan vi, när vi når år 2031, mycket väl samtidigt ha backat 100 år i utvecklingen.