”Våra samhällen måste byggas om, våra skitdrömmar bytas ut mot realistiska förväntningar på tillvaron och vi borde ha en miljöminister som föreslår 3 000 procent i flygskatt och som applåderar när flygplatser måste stänga”, dundrar hon.

Boom! Halleluja, vad bra det vore. Hellgren går så långt i systemfokuset att hon säger att tron att varje människa kan dra sitt strå till stacken genom att förändra sin konsumtion är ”förödande vad gäller klimatfrågan”. Hon kan ha helt rätt. Ändå blev jag förvånad över hur spridd och uppskattad den blev bland miljövänner. För jag trodde vi alla visste att det inte är så lätt.

Jag känner mig som den sura koalan i Disneys ”Bernard och Bianca i Australien”. I filmen har en tjuvfångare låst in en pojke tillsammans med en massa exotiska djur som olyckligt väntar på att förvandlas till plånböcker eller läderväskor. När de funderar på hur de ska fly får den entusiastiske ödlan Frank plötsligt en snilleblixt. ”Jag har det! Allt vi behöver göra är att få tag på nycklarna!”, ropar han. ”Jaså, var det bara det?” svarar koalan ironiskt. ”Då är det bara att börja packa väskorna.”

Att vi behöver få tag på nycklarna är knappast någon nyhet, jag trodde att vi hade fokuserat på hur vi får tag på de där nycklarna åtminstone under det senaste decenniet. Vi har jobbat mot politiker, företag och opinionen. Och fram till nu har fokus alltid handlat om systemnivån. Vi har försökt att få alla att agera samtidigt som vi tonat ner individnivån, och resultatet talar för sig själv. Trots att vi nu borde kunna plocka alla lågt hängande frukter ligger Sveriges utsläpp på flyghöjdsnivå, och de otillräckliga politiska styrmedlen känns mer som en fluga på planets fönster än som en början till landning.

Vi får inte till det, kanske just för att vi inte gjort det till en individfråga tidigare. Vi kan i alla fall se att bland annat Expressen, just sedan vi börjat fokusera på individfrågan, äntligen börjat skriva lite om klimatet. Sedan talespersoner börjat leva som de lär har debatten i princip exploderat jämfört med hur det var innan. Och är det så konstigt? Du kommer troligtvis inte att vilja ta kost- och träningsråd från en otränad och ohälsosam PT, lika lite som du kommer att känna förtroende för någon som predikar om hur vi ska rädda klimatet från en köttbuffé vid playan i Thailand.

Om inte ens de mest engagerade talespersonerna för klimatet agerar på sättet de vill att kollektivet ska göra – stannar på marken, skippar privatbil, dissar onödig konsumtion, kött och mejeri – vem ska då göra det? Och vem ska lyssna? Det är en klockren förtroendefråga.

Målet borde självklart vara en miljöminister som förespråkar 3 000 procent flygskatt och som applåderar om flygplatser stängs. Men när inte momentum finns i opinionen, vilken politiker ska då – mot väljares bekvämligheter och ibland vissa företags vinster – skapa de regler vi behöver för omställningen? Än så länge har ingen gjort det, inte ens en miljöminister från ett parti med miljö i namnet. Förändringar måste göras kollektivt för att våra utsläpp på riktigt ska sjunka, men bästa sättet att få andra att agera är att visa att frågan är tillräckligt viktig för att vara ett exempel. Och bästa sättet att få politiker att agera är att skapa opinionen.

Anna Hellgren kan ha en poäng i att vi inte har tid att vänta på individer. Men att betona systemnivå utan att någon tar ansvar är välbeprövat verkningslöst. Det känns tråkigt att känna sig som den cyniska koalan, men jag väntar ett tag med att packa väskorna, luta mig tillbaka och vänta på systemet. Istället applåderar jag de som lever som de lär, för de har åtminstone fått Expressen att vakna till – och det är ett nödvändigt steg på vägen mot att förändra systemet.