Tanken att det är politiken som är fel finns inte där.

Så vem krossade socialdemokratin?

Var det Kjell-Olof Feldt som på 80-talet genomförde den nyliberala politik som gav de borgerligas finansmarknad och banker den där enorma påtryckningsmakten som gjorde klassiskt reformarbete så svårt? Eller var det Göran Persson som på 90-talet introducerade Milton Friedmans syn på offentliga finanser där investeringar var en skuld och där sjukförsäkring och andra gemensamma trygghetssystem var en kostnad och inte något vi betalt för i förväg? Eller var det Ingvar Carlsson? Nja, 80-talets sista år drev han faktiskt en annan ekonomisk politik (vi har analyserat den i ”Ekonomihandboken”) men sedan kom kronkrisen och fastighetskrisen och bankkrisen och Carlsson gjorde upp med Carl Bildts regering om ”sparpaket” som skulle rädda den fasta kronan och därmed den nyliberala politik som låg bakom det påfundet.

Var det då resan nedåt började?

För även om Socialdemokraterna kunde återta regeringsmakten så kunde man inte längre forma politiken i annan riktning än den andra länder gjorde. Svensk politik blev följa John i varje ekonomiskt politiskt hänseende. Även inom EU drev svenska regeringen en hårdare nyliberal politik än de andra.

Och var det Stefan Löfven som slog det slutliga hålet i Harpsundsekans botten med en slägga – Januariavtalet – som innebar att Socialdemokraterna började administrera en politik riktad direkt mot LO-löntagarna och den fackliga rörelse som en gång skapat partiet?

Fackföreningsledaren som svek facket.

Nej, det är naturligtvis ingen person som skapat socialdemokratins kris, det är politiska beslut som handlat om att anpassa sig till de dogmer som styr finans- och valutapolitik i land efter land.

Anpassning till privatiseringarna, till urholkade pensionssystem, till en nyliberal syn på bidrag som en kostnad och inte som den solidariska försäkring det är.

Tänk att socialdemokraterna luktar på 20 procent vad gäller opinionen! Det här är samma historiska ras som vi sett i Tyskland, i Frankrike, i Italien och i Grekland. Ett parti på den nivån kan rasa hur fort som helst till obegripliga nivåer eftersom inget parti kan sägas vara statsbärande när det utgör en liten minoritet.

Samtidigt är Socialdemokraterna ingen folkrörelse längre. Jo, det finns självklart aktivister och medlemmar som kämpar vidare i motvind men en rörelse handlar om en riktning för förändring, inte om en organisations behov. Partiet är förändrat. De flesta är anställda partister. Och de som avgår vid en sväng i utförsbacken behöver inte oroa sig utan går tvärs över gatan och tar jobb hos den makt de politiskt skulle begränsa.

Tänk att Persson blev privatkapitalets bankman.

Tänk hur många ministrar som gjort samma resa.

Det är klart att Magdalena Andersson inte kan administrera den politik som Reformisterna och andra oppositionella försöker få igenom. Det är självklart att Socialdemokraterna behöver en ny ledning som inte är ansvarig för utförslöpan utan vågar tänka om.

De som följer politik som om det var tv-serier kan roa sig med att diskutera om det är en Ygeman, en Strandhäll eller rentav en Damberg som ska leda partiet ännu längre ner i sifferträsket, med bättre retorik men samma politik.

Men det här är ju allvar på ett helt annat plan.

Socialdemokratin eroderar som sandstränderna gör inför klimatkrisens vågor.

Javisst stiger Vänsterpartiet och kanske möter de Socialdemokraterna på partiets vandring nedåt i opinionssiffrorna, men det stora problemet för oss som inte är partister av något slag är att det samlade stödet är svagare än någonsin. Ihop är V och S mindre än gamla S. Partierna har varken klarat av att bryta löntagares förtvivlan – så att många valt Sverigedemokraterna istället – men heller inte kunnat forma en berättelse om hur vi tar oss ur det nyliberala förstörelseträsket som de klampar runt i.

För det är ju där morden på reformismen sker.

I det blöta dyiga nationalekonomiska moras som kallas ”den enda vägen”.

Se liken som rör sig i det svarta vattnet. Hör hur de väser. Budgetsanering. Jämviktsarbetslöshet. Marginalskatt.

Massarbetslöshet och nyliberal finanspolitik krossar Socialdemokraterna inifrån. Allt man kunnat ge folk har varit privatisering, nedskärning, usel pension och otrygghet. Så här var det faktiskt för länge sedan, när rörelserna skapades. Och det som tog partiet ur träsket då var detta enkla:

Full sysselsättning.

Ökad jämlikhet.

Solidaritet.

Ja, det finns kanske bara en väg att vandra.

Men gör det åt rätt håll.

Så vem krossade socialdemokratin?

Alla de som passivt åsåg sin ledning bli nyliberal.

Alla ledare som valde makt före ansvar.

Dags för nya ledare och – låt oss kalla det – nyreformism.