Det är ju inte riktigt sant.

Den stora vågen av högerextrem politik, något som ibland kallas ”populism” och ibland mer korrekt kallas ”fascism”, i den rika delen av världen är ju inte ett bevis på reformismens misslyckande utan ett bevis på liberalismens ideologiska sammanbrott.

I Sverige har det gått så långt att liberalerna krympt till ett parti som vacklar på fyra procent-spärren, i andra länder är de redan borta och det viktiga är inte att liberalernas antal blivit färre, det viktiga är att den liberala berättelsen om samhället – den som fortfarande styr de flesta borgerliga medier i såväl USA, Sverige och Tyskland – inte längre gäller.

De där försöken att få ihop politisk demokrati med ekonomisk fåtalsdiktatur har ju havererat. När länder som Turkiet, Ungern, USA, Ryssland och Italien tar steg efter steg mot det som i alla andra sammanhang skulle kallas låtsasdemokrati eller öppen diktatur, ja, då är det exakt samma grymma odemokratiska maktmetod som styr politik och medier, såsom den länge styrt företag och ekonomin i stort. Den starkes rätt.

Liberalismens idé om en demokratisk kapitalism som sprider välfärd av förnuftiga socialliberala orsaker (jämlikhet är bra för affärerna) fungerar inte i ett samhälle där monopolkapitalism, finansiell övermakt och svaga fackföreningar blandas med en cocktail av Fox news och högerbetalda sociala medier.

När Dagens ETC i våras berättade hur Svenskt Näringsliv faktiskt betalar de värsta högerbloggarna och Twittertrollen för att de ska förstöra det politiska samtalet, så förstod få liberaler vad det var vi berättade. När samhällspåverkan från de stora pengarna går genom rena lögnfabriker så säger det något om hur liten liberalismen blivit som samhällsbärande idé.

För det har den ju varit. Samhällsbärande. I konkurrens med reformismens långsamma förändringsarbete via offentlig sektor.

Liberalismen har varit ett skydd för storbolagens makt och ett instrument för överenskommelser över klassgränser.

Men om de stora pengarna idag vill påverka ett samhälle till att skydda vinster i välfärd eller avreglera banker så är det de högerextrema krafterna man måste använda sig av.

Att SD av näringslivet ses som ett helt normalt stödparti för det deras politiker ska åstadkomma, är att man övergett den liberala ideologin som skulle vara kapitalismens vackra sida.

Den funkar inte längre.

Efter sammanbrottet 2008 är det högerextrema, nationalistiska och rasistiska tongångar som fått dominera diskussionen om hur samhället ska förändras. Det blev Trump, det blev en alltmer diktatorisk Erdogan, det blev Putin och nedlagd yttrande- och tryckfrihet i det ena kapitalistiska landet efter det andra och det blev lagar om sänkta pensioner och begränsad strejkrätt och demonstrationsförbud och… Det blev mer av det där gamla bruna som rörde sig så fritt efter sammanbrottet globalt efter 1929.

Lustig nog har nyliberalismens ekonomiska seger också blivit dödgrävaren för liberalismen som sådan när kriserna kommit.

Jag vill självklart inte förminska socialdemokratins kris i Europa, inte heller bortse från hur arbetarrörelsen själv skadat sig med sin acceptans av nyliberala idéer i förvaltning, offentlig ekonomi och trygghetssystem.

Men det är slående att S-partiernas försök att bli mer ”mitten”, mer liberala, faktiskt skadat dem lika mycket som de folkpartister som ingen mäktig längre behöver.

Liberaler har blivit meningslösa som opinionsbildare och partier, de högtidliga orden om vad det liberala demokratiska samhället borde vara, biter inte. Det kan inte skyla över de motsättningar som finns. En gammal socialliberal idé om att bostäder är en rättighet skulle idag vara till vänster om hela riksdagen.

Det finns inga argument för varför något skulle bli bättre om man läser de liberala ledarsidorna. De är emot det som händer men de har inget svar på varför världen övergett dem.

Den här liberalismens kris handlar inte om några procent röster.

Det handlar inte om maktspelet inför regeringsbildanden eller om amerikanska liberalers försök att med juridik mota det nya motståndet från höger.

Det handlar om något mycket djupare.

Arbetarrörelsen kan nog återstarta sig om den åter hittar sin reformism.

Feminismen har befrielsen framför sig och segrar i små steg som bygger kraft.

Nationalismen har stöd från näringslivet (även om de fortfarande håller för näsan, när de skakar hand).

Miljörörelserna har klimathotet som den självklara uppgiften som mobiliserar och ger mening till all politisk kamp.

Men vem i all världen behöver en liberal idag?