”Jag har sagt att jag inte ville bo i den där lägenheten för jag passar inte in bland folk.” Hon ringer och gråter, hon ville hellre få ett hörn nånstans att ställa sin husbil på. Nu säger hon att husbilen har flyttats bort av myndigheter och gått sönder under frakten. Hon undrar om jag har någonstans hon kan göra av sina lådor med grejer.

Vi är bekanta då jag tidigare skrivit om hennes situation. Alldeles nyss, i december, fick hon en lägenhet i enlighet med Bostad först, men den får hon inte behålla. Hon skulle få stöd men säger att boendestödjarna blev rädda för henne. Hymlar inte med att det inte gått så bra. Hon betalade inte hyran. Det är fullt förståeligt om de som betalar sin hyra inte ömmar för den som inte gör det. Men om hon inte ville ha den då?

I somras uppmärksammades vräkningen av en man som sedan en tid bott för sig själv i ett naturområde. Man får inte bosätta sig hur som helst, det ingår inte i allemansrätten. Det finns gott om idéer om vad som krävs för att det ska få kallas bostad. Och om hur mycket papper och prylar man får omge sig med. Inget av detta stämde överens med mannens hem. Också han ringde och undrade varför “de” prompt skulle ta hans papper ifrån honom. Han ville bara vara ifred.

Varje enskilt fall går att vrida och vända på, men i all sin egensinnighet har dessa människor gemensamma problem.

I bakgrunden till hemlösheten ryms fattigdom, social missanpassning, missbruk eller psykisk ohälsa. Inte sällan ingår flera av parametrarna, ibland utan att man riktigt kan veta var den ena börjar och den andra tar vid. En del hemlösa har levt utan fast adress under lång tid, andra har soffsurfat kortare perioder – klart är att antalet variationer är nästan lika många som de berörda.

Det går att rekorderligt hävda att kommunen måste kombinera insatser och inte godta vad som helst, men ibland kan man inte tvinga på människor sådant de varken vill ha eller har bett om.

En gång fanns en camping som kallades Meros. Den stängde för snart ett decennium sedan. Platsen är såld och Meros må ha lämnat en hel del att önska, men det var åtminstone ett alternativ. En lärdom att ta med sig kan vara att begränsa antalet platser. Bara gör något.

För ett par år sedan var en liknande fråga uppe igen då Dario Espiga (S) började tala om en camping för EU-migranter – med löfte om att den inte skulle bli som Meros.

Det hela bidde inte ens en tumme, kommunen kom fram till att en camping i kommunal regi måste välkomna alla och inte kunde upprättas enbart för till exempel rumänska tiggare.

Det finns en fyrkantighet i det sociala skyddsnätet som tolkas som att det kräver en viss standard. Det är i grunden mycket bra. Stat och kommun ska inte komma undan med att förse hjälpbehövande med hur skruttiga alternativ som helst, men det skapar också problem. Inte sällan löses de i dag genom att kommunala pengar placeras hos hjälporganisationer istället så att de senare kan styra upp billigare alternativ. Den som är ideell kan lägga ut en simpel madrass eller bädda en soffa, men ansvaret borde egentligen ligga hos kommunen genom det ansvar som lagarna tilldelat den.

Inom Göteborgs stad talar man i sammanhanget om ”okonventionella” boendelösningar. Möjligheten att att upplåta tomtmark som en form av camping för personer som inte platsar inom ramarna ses över, men det hela ses som kontroversiellt.

Idén är alltså inte död, men sökandet och snackandet har pågått i ett par års tid. Ibland är det inte gott nog att tänka tanken.

Den kategori av hemlösa som kräver speciallösningar hamnar ännu mellan stolarna. Det handlar inte om dyra lägenheter, om något lyxigt, gärna bara en stilla plats att ställa sin husvagn på.

Även dem har ideella fått ställa upp för. Elsladdar dras från boenden ut i skogsbrynet där den som inte klarar att bo inne i huset vill vara i fred. Primitivt men mycket enkelt.

Det kan vi väl ordna?