När föräldraförsäkringen debatteras dyker det alltid upp tyckare som surt menar att föräldrar borde knäböja i tacksamhet över vår generösa försäkring och inse att staten som finansiär har rätt att ställa motkrav. Såväl rapporten som förbundsordförande Annelie Nordström hemfaller tyvärr till en motsvarande argumentation. ”Jag som medborgare har rätt att ställa krav på hur mina pengar används” säger Annelie Nordström bland annat.

Som vänsterfeminist är det viktigt att passa sig för vad som är en i grunden borgerlig argumentation. Är föräldrapenningen ett vanligt bidrag från staten? Nej. Föräldraförsäkringen är en försäkring som finansieras genom arbetsgivaravgifter. Det innebär att vi gemensamt avstått löneutrymme för att skapa möjlighet att vara hemma med barn utan att tappa allt för stor del av inkomsten. Vänstern brukar vara noga med att påpeka detta i debatten om andra socialförsäkringar men glömmer i all iver ofta bort det när det kommer till föräldraförsäkringen.

Betyder detta att det är dåligt att öronmärka fler dagar åt respektive förälder? Nej, inte nödvändigtvis. Men det är ju onödigt att använda dåliga argument. Ett annat dåligt argument är att kvotering är det bästa sättet att komma åt löneskillnader mellan kvinnor och män.

Den absolut viktigaste faktorn bakom löneskillnader mellan könen är yrkestillhörigheten. Många av de kvinnor som sliter med dåliga arbetsvillkor, tuff arbetsmiljö och låga löner återfinns i offentligt finansierad verksamhet, som exempelvis undersköterskor och barnskötare. Det innebär att politikerna kan göra skillnad snabbt genom låglönesatsningar och andra investeringar i välfärden. Varför gå omvägen via föräldraförsäkringen?

Vad ett jämställt uttag av föräldraledigheten kan påverka är framför allt den del av löneskillnaden som förmodas bestå av så kallad statistisk diskriminering. Det är också detta som lyfts fram som primärt argument i Kommunals rapport. Det är alltså den diskriminering som grundar sig i att arbetsgivare betraktar kvinnor som en kostsam riskgrupp och kompenserar detta med lägre löner och sämre karriärmöjligheter. Om män var hemma i större utsträckning skulle risken fördelas jämnare.

I vilka grupper är detta ett stort problem då? Ja, inte är det inom de yrkesgrupper som Kommunal organiserar, där är denna typ av lönediskriminering nästan obefintlig. Absolut störst är problemet i gruppen privata tjänstemän. De stora vinnarna på kvoterad föräldraförsäkring är helt enkelt sådana som jag. Högutbildade tjänstekvinnor i karriären. Inte för att vara den som är den, men är vi verkligen en prioriterad grupp för Kommunal eller för vänstern i övrigt?

Det finns andra aspekter på frågan om kvoterad föräldraförsäkring som också är viktiga att lyfta fram. Som den omständigheten att mitt softa kontorsjobb är rätt skönt att komma tillbaka till, medan min kommunalanslutna väninna, som sliter i vården, tycker att föräldraledigheten är en välförtjänt vila. Ytterligare en aspekt är att kvotering för många kvinnor skulle innebära ett ekonomiskt bakslag eftersom de i ännu större utsträckning än i dag skulle stanna hemma gratis. Dessa och andra faktorer måste beaktas seriöst och likaså en rad andra bortglömda frågor som hur barnets bästa ska hanteras vid tidiga skilsmässor eller våldsamma vårdnadshavare.

Det finns gott om andra viktiga reformbehov av föräldraförsäkringen.Vi borde till exempel införa en särskild pott flexibla dagar som kan användas från det att barnet börjar förskola. Dessa dagar ska kunna tas ut när förskolan plötsligt har planering, när det är skolavslutning eller tandläkarbesök eller när ungarna har teateruppvisning mitt under arbetstid. Möjligheten att få vara med på sådana aktiviteter borde inte vara förbehållen de lyxlirare som kan spara föräldradagar eller flexa arbetstiden och ”jobba hemifrån”. Detta är ett exempel av flera som–till skillnad från kvotering–skulle göra föräldraförsäkringen mer jämställd och gynna särskilt just kvinnor med låg inkomst och hårda arbetstider. Ett tydligt klassperspektiv är väl det minsta man kan begära av en fackförening?