Där finns också tjänstemän från Government communications headquarters, GCHQ, en myndighet tillhörande underrättelsetjänsten MI5 (tänk Säpo, medan James Bonds arbetgivare är MI6, vars uppdrag är utlandet). De övervakar processen. Tar anteckningar, fotograferar återstoden av det som var visselblåsaren Edward Snowdens omfattande material av hemliga dokument som bevisar hur amerikanska NSA kränkt medborgerliga rättighet med en total massövervakning, dessutom på båda sidor av Atlanten, i maskopi med europeiska säkerhetsorgan. Ett av dem är just GCHQ.
Läckan är en politisk bomb.
Ett avslöjande som väcker bestörtning och skakar om regeringar.
The Guardians dåvarande utgivare, Alan Rusbridger, vet att han tar en risk. Granskningen har ett odiskutabelt allmänintresse, men som alla brittiska publicister har han att förhålla sig till lagstiftning som begränsar hans handlingsutrymme. Specifikt är det Official secrets act, en 100 år gammal samling paragrafer, som kriminaliserar inhämtande och spridning av information från säkerhetspersonal och andra offentliganställda med access till känslig och för nationen väsentlig information.
Regeringen och hela säkerhetsapparaten börjar hota med att använda sig av just den lagen direkt efter första Snowden-artikeln. Det tar ärendet till en gråzon. Vad skulle väga tyngst i en rättegång, lagens rena text eller allmänintresset?
Rusbridger håller emot, han förklarar att filerna inte är åtkomliga för främmande makt, att de inte bara finns i London. Han upprätthåller en dialog. Möten och telefonsmtal. Pressen tilltar. Juristerna arbetar övertid.
Det han gör är att förhindra en razzia, att myndigheterna stormar in för att göra beslag och inleda en brottsutredning. Därför plockas vinkelslipen fram. Det blir kompromissen. Lämna över eller förstör, kräver myndigheterna. Så han väljer det senare. Och fortsätter sedan publicera.
Vill vi skapa förutsättningarna för något liknande i Sverige?
Det verkar så.
Medierna har inte absolut frihet, det finns redan situationer där rikets säkerhet trumfar vad en redaktion kan offentliggöra. Till exempel skulle det inte vara juridiskt möjligt att publicera en detaljerad karta över Försvarsmaktens alla installationer. Eller en lista över svenska agenter som utför spionage i andra länder.
Men den ändring av grundlagen som riksdagen tänker klubba nu på onsdag är något helt annat.
I en senkommen motreaktion – 10 november – skriver bland andra Journalistförbundet, Reportrar utan gränser, Tidningsutgivarna och SVT att det här ”kan få stora konsekvenser för den journalistiska granskningen av Sveriges deltagande i internationella samarbeten som Nato, EU och FN”. Och: ”I förlängningen hotas alla medborgares rätt till information och själva demokratin.”
Att korrigera grundlagen kräver två beslut i riksdagen, med ett val emellan. Svårare är det inte. I april röstade alla utom Vänsterpartiet och Liberalerna för propositionen. Nu är det bara Vänsterpartiet som tänker rösta nej, Liberalerna har svängt. Övriga vägrar ens kommentera. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Sverigedemokraterna. Tystnad. Någon kanske skäms. Eller så vet de inte vad de gör. Eller så vet de precis vad de gör. Det varierar nog från parti till parti.
Lagen gäller utlandsspioneri, alltså den som ”för att gå en främmande makt eller motsvarande tillhanda, obehörigen befordrar, lämnar eller röjer en hemlig uppgift” kopplad till Sveriges internationella samarbeten, ”ägnat att medföra allvarligt men för Sveriges förhållande”.
Lagen är alldeles för svepande. Det handlar inte alls bara om att överlämna information direkt till främmande makt. Det handlar om att förvägra medier att ta emot och göra journalistik av hemliga uppgifter, samt att visselblåsare riskerar att förföljas av svenska myndigheter, alltså att de inte skyddas som källa.
Tänk implikationerna.
Möjligt att avslöja dokument som visar en överenskommelse mellan, säg, svensk och turkisk säkerhetstjänst?
Möjligt att avslöja en uppgörelse om placering av kärnvapen på svensk mark?
Möjligt att avslöja planer på en vapenfabrik i Saudiarabien?
Det senare – Saudiaffären –är ett väldigt konkret och verkligt exempel, där journalister med hjälp av just källor med insyn lyckades belägga ett djupt och för medborgarna dolt samarbete mellan Totalförsvarets forskningsinstitut och en diktatur. Det var en synnerlighen smutsig historia där man genom bulvanföretag och andra skumrasklösningar ville komma undan det faktum att svensk lag förbjuder export av krigsmateriel till ett land som Saudiarabien. Försvarsministern fick gå.
Från och med onsdag skulle en sådan journalistik vara olaglig, menar bedömare.
Betyder det per automatik att medier kommer att anpassa sig?
Själv tänker jag, som förhoppningsvis alla andra utgivare, att den här lagen måste utmanas. Allmänintresset måste ändå alltid gå först så länge en publicering är angelägen och försvarbar ur diverse etiska aspekter. Jag skulle ta fasta på skrivelsen om att ”en gärning ska inte utgöra brott, om den med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarlig”.
Men det kostar inget att göra utfästelser.
Hur mycket krävs egentligen för att medierna ska retirera?
För mig personligen blir det genast mindre av publish and be damned om frågan formuleras: Hur många månader/år av dina barns liv är du villig att gå miste om?
Kort sagt, den här gummilagen kommer att få en censurerande effekt.
Och sedan ligga där som ett ständigt hot, speciellt om en regering beslutar att aktivt missbruka den för att betvinga fria medier.
Det är ingen kospiratorisk extrapolering.
Titta på USA.
Bara senaste veckorna har det framkommit att Donald Trump försökte styra USA:s säkerhetsorgan att fabricera en hotbild, nämligen att Antifa skulle utgöra en inhemsk terrorarmé, och att han nu ägar sina valmöten åt mustiga fantasier om att fängsla journalister så att de kan bli våldtagna när de böjer sig ner efter tvålen.
Titta sedan på Sverige, på alla verbala angrepp som riktats mot medier efter valet.
Det ligger en uppenbar fara i tangentens riktning. Men här och nu är tillräckligt illa.
Vem blir först att drabbas av en razzia från Säpo?
Frågan är befogad. Det är vad det faktiskt handlar om.
Tiden är på väg att rinna ut. Men det är inte för sent att bearbeta riksdagsledamöter. Börja med att läsa på själv. Nöj dig inte med den här ledaren. Gå till propositionen. Kritik började formuleras redan när utredaren kom med sitt förslag 2017. Eric Rosén skriver utmärkt i Aftonbladet, Martin Schibbye för Blankspot, Dagens Nyheters ledarsida sätter den sammanfattande rubriken ”Granskande journalistik riskerar att bli olaglig”, Stina Oscarsson chockeras över hur lite folkvalda verkar förstå av den lag som de redan röstat ja till en gång.
Yttrandefriheten. Tryckfriheten.
Vi borde vara mer varsamma med de allra mest grundläggande byggstenarna för vår demokrati.
