”Ord är makt”, får vi lära oss, och uppmanas att öva upp vår vältalighet, lära oss ett nytt språk eller utöka vokabulären.
Tesen används ofta synonymt med uppmaningen att inte bruka våld. Den som lärt sig att sätta ord på saker behöver inte lägga hand på någon annan. Samtal och utbildning, inte krig och gevär, är det som förändrar världen. Och hur många är vi inte som uppmanats att verbalisera våra känslor istället för att slå tillbaka då någon gjort oacceptabla anspråk på vår kropp eller person. ”Har du berättat hur du känner?” undrade biologiläraren i sjunde klass då killarna i nian tagit mig på brösten. Människor och deras språkliga resurser kan verkligen tillmätas omåttlig förändringspotential!
Till syvende och sist är det förstås språket som utgör civilisationens själva fundament. Så bör fria och demokratiska samhällen exempelvis kännetecknas av tillgången till oberoende och transparenta medier och dito journalistik. Vi talar, och kan förstås aldrig tala tillräckligt, om värdet av yttrandefrihet. Men kravet på en god medierapportering bör omfatta något mer. För att dagspress eller public service ska förtjäna sin plattform och publik måste den kunna erbjuda publiken något mer än vad hen själv redan vet att hen tycker, tänker eller faktiskt känner till.
För att SVT eller större dags- och morgontidningar ska gå att särskilja från magasin baserade på konsumentens redan etablerade särintressen måste de således uppfylla vissa krav på kvalitet och kompetens. Det räcker inte att förmedla texter om hundar eller segelflyg, bara för att utgivaren vet att det finns läsare som gärna vill bekräftas i sitt intresse för hundar eller segelflyg – lika lite som det räcker att förmedla texter som genomsyras av fördomar eller hat, bara för att utgivaren vet att det finns läsare som gärna vill bekräftas i sina fördomar och hat.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
När jag läser igenom flera av den senaste veckans större rubriker kan jag inte låta bli att undra över den svenska journalistkårens relation till orden de förmedlar och tron på dess potential att förändra mottagarens världsbild. Under de senaste dagarna har SVT exempelvis hunnit lära oss att transpersoner är personer som fötts som ett kön, men som någonstans under vägen kommit på att de velat byta till ett annat.
Och den som läser Länstidningen i Östersund fick under den gångna torsdagen bekräftat vad de redan lärt sig genom många större medier, nämligen att det att kvinnor utsätts för sexuella övergrepp är ett problem som går att hänföra till dem själva. Genom att använda sig av termer som ”könsbyte” istället för könsbekräftande behandling, eller genom att beskriva sexuella övergrepp som något som är ett problem ”för många unga kvinnor” istället för hos många unga män, bidrar en nämligen till att cementera redan etablerade fördomar som är mycket skadliga för både individ och samhälle.
”Men märk inte ord!”, tänker någon.
Jo, faktiskt. När det handlar om journalistik på den här nivån är det i allra högsta grad relevant kritik. Därför att det spelar roll inte bara Vad en säger, utan också Hur en formulerar det. Eller snarare; budskapet är ofta avhängigt av hur det paketeras. Den journalist som inte arbetar utifrån den devisen är endera vansinnigt inkompetent eller drabbad av en till synes galopperande farsot av språklig depression som kännetecknas av en påtaglig alienation mellan avsändare och det som förmedlas.
Det räcker inte att ”vilja skriva om transpersoners situation”, att ha goda intentioner. Om det görs på ett sätt som inte fungerar upplysande eller utbildande, utan tvärtom bekräftande av de negativa bilder som bidrar till stigmatisering och hat, då gör en gruppen en större tjänst genom att helt låta bli.
Och nu vill någon invända att det att vara ”pk” och att iaktta ett vetenskaplighet förhållningssätt inte är samma sak.
Nej, det stämmer. För det att använda termen ”könsbyte” i samma medierapportering där en samtidigt citerar medicinsk expertis som istället använder sig av den korrekta termen ”könskorrigerande behandling”, eller att fortsätta tala om sexuellt våld som ett kvinnoproblem, trots att det är ett förhållningssätt som ger uttryck för en medeltida syn på offer och förövare – det har inget alls med pk att göra, utan är bara alldeles ovetenskapligt.
”Ord är makt”, får vi lära oss. Men hur ofta reflekterar vi över den omvända kopplingen mellan makt och ord? Lika sant som att orden kan skänka makt till dem som behärskar dem, minst lika sant är det att makten behärskar hur något skildras, berättelsen om något. Där språkets potential är min dröm är makten en realitet att förhålla sig till. Vi bör aldrig glömma relationen där emellan, och alltid fråga oss vem som besitter tillräcklig makt att formulera ”sanningar” och vilka syften denne drivs av.
Orden finns där, för varje människa att tillskansa sig. Men det är möjligt att behärska en imponerande vokabulär, och ändå tystas. Den som besitter tillräcklig makt å sin sida, makt att nå ut, makt att bli tagen på allvar, behöver faktiskt inte kunna särskilt många ord alls. Faktum är att den, i en värld där många törstar efter enkla lösningar och förklaringsmodeller, nästan kan bli mer slagfärdig då den förenklar och anpassar sina svar.
Språket använt på det här sättet blir, långt ifrån en pacifistisk handling, istället ett sätt att bruka våld. Ett sekundärt våld i skildrandet av människor som redan utsätts.
