Den här artikeln är hämtad ur lördagens digitala Dagens ETC (13 juni). Den får du om prenumererar. Långt ifrån alla texter publiceras i flödet här på sajten, och om de gör det så sker det med fördröjning. Vill du läsa när det händer, i ett snyggt format för platta – då är det prenumeration som gäller!

Frågan låter förstås dum. Kan ett miljöparti vara realistiskt och ansvarsfullt? Om man utgår ifrån miljö och klimatfrågan så är svaret naturligtvis ja.

Att stoppa plaster med hormonförstörande medel är synnerligen ansvarsfullt och att stoppa återvinning av sådan är lika ansvarsfull. De måste brännas så vi kommer bort från den onda cirkeln av ständigt återkommande hormonstörande medel i vår vardag.

Men när miljörörelsen i Europa driver detta – bränn soporna istället – så går man givetvis på tvärs med en miljörörelse som är emot sopbränning, åtminstone väldigt tveksam, eftersom vi ska återanvända och skapa cirkulär ekonomi, inte bränna för att sen tvingas ta upp mer råvaror.

Det ansvarsfulla blir alltså i konflikt med det andra ansvarsfulla och plötsligt börjar man förstå varför det är så svårt att vara realist som miljöpartist.

Realismen i denna värld, denna vår rätt korrumperade ekonomiska värld, står nämligen alltid i motsats till det ansvarsfulla.

I valet mellan ett förslag som bygger på dagens ekonomiska mekanismer och skapar ett visst antal jobb och har ett visst nedlagt kapital i sig, så kommer förändringen alltid att vara en förhoppning, en ekonomisk möjlighet och en tänkbar ny arbetsmarknad… Det vill säga dagens realism mot morgondagens.

Ska man vara realist är det självklart bättre att köra dagens energisystem vidare i Sverige än att acceptera att ett helt nytt, lokalt, småskaligt och förnybart skapas med alla de problem det leder till för de stora energibolagen och politiken.

Det är alltid mer realistiskt att förhandla och utreda ihop med ett litet gäng på Svensk Energi, än att behöva ta hänsyn till en folkrörelse som Tysklands solpanelsägare.

Det är alltid mer realistiskt att ställa sådana krav på bilar som de bilindustrin själva accepterar, än att förbjuda bensinbil inom tio år i stora städer.

Trots att det tekniskt är möjligt är det inte realistiskt.

Och den politiska realismen i att kräva snabb omställning av svenskt långtradarbyggande är väldigt liten när facket kämpar hårt för minsta möjliga förändring. Det vi har vet vi ju är ett visst antal jobb. Det vi får… ja, kanske dubbelt så mycket. Eller väldigt få.

Realismen är helt enkelt en usel metod för att göra det nödvändiga.

Visst har man hjälp av tiden som går. Ingen kan idag hävda att det är realistiskt att bygga ny kärnkraft, tekniken har redan dödat sig ekonomiskt, men när Åsa Romson glatt berättar för Jan Björklund att det är marknaden som stänger kärnkraft så kan man ju undra vad all denna anti-kärnkraftskamp sedan 1978 egentligen var värd.

Om det ändå är teknikutveckling som tvingar fram det hela, vad behövs politiken till då?

Och vad behövs ett miljöparti till då?

Det unika med Miljöpartiet var ju att man ställde orealistiska förslag eftersom de var helt nödvändiga. Vi måste sluta utrota arter, vi måste sluta bränna kol och olja, vi måste stoppa övergödning av hav, vi måste självklart sluta flyga inrikes mellan storstäderna…

Allt nödvändigt och orealistiskt.

Självklart kan inte MP stoppa Bromma flygplats, trots att det är både ekonomiskt sunt och trafikpolitiskt sunt (Stockholm behöver inte flera flygplatser med små inrikesplan).

Men att Socialdemokraterna skulle utmana borgerligheten, speciellt den del av borgerligheten som styr företagen, det vill säga näringslivseliten, är lika otänkbart som att S skulle förbjuda gåslever.

Så vad är den stora poängen om MP nu blir ett alltmer realistiskt parti?

Vi ska självklart mäta Miljöpartiet utifrån vad det lyckas åstadkomma med samregerandet, inte utifrån mediala misslyckanden från språkrör eller olyckliga uttalanden. Hittills har man inte kunnat visa upp särskilt mycket på miljökontot.

För att tala som Åsa Romson: Marknaden och tekniken har gjort mer för miljön än partiet och riksdagen. Ta solceller, elbilar, kärnkraften, bioenergin, reningssystem… MP har hittills inte ens lyckats få igenom en norsk elbilspolitik, inte ens en snabbstolpe utanför Rosenbad.

Det kanske kommer?

Men jag tror inte det, eftersom partiet försöker vara realistiskt och därmed hamnar i att sitta och förhandla om Vattenfall ska sälja sin kol eller inte.

Istället för något ansvarsfullt (Vattenfall ställs om och säljer inte kol) kommer vi kanske få något realistiskt.

Det här är naturligtvis illa för ett parti men ännu mer illa för en värld vars klimatpolitik borde utgå ifrån vad som är nödvändigt och inte vad som är realistiskt.

Tänk om det blir så här illa?

Miljöpartiets framgångar i regeringen betyder miljöpolitikens långsamma förtvinande.