Jasmin är en träffpunkt för asylsökande och svenskar. Och redan där börjar problemen… Inte med mötena utan med att försöka beskriva vilka det är som möts. För varken ordet asylsökande eller ordet svensk är riktigt passande. 

Somliga är visserligen asylsökande men många har fått sitt permanenta uppehållstillstånd. Andra har bott i Sverige i nästan hela sitt liv men är samtidigt stolta finländare. Hittills har vi varit 30–40 personer i alla åldrar från blöjbarn till pensionär. Hälften av oss pratar i stort sett obehindrat svenska. Flera är födda utomlands, några har bara bott i Sverige i några år. Senast fick jag frågan om jag pratade svenska av en mycket förvånad äldre herre. Kanske ser jag lite utländsk ut? Jag har släktforskat en del och det finns ”utlänningar” i släkten men inte förrän nedåt 1700-talet om jag minns rätt. Och jag tror att det var från det som skulle bli Tyskland sedan, typ Preussen eller så. Utseende är inte något att gå på om man vill dela in folk i svenskar och andra. Och inte språket heller. Så hur i hela världen gör de? De ”sverigevänliga”. Hur kan de veta vilka som är svenskar och inte? För jag kan då inte avgöra det på något annat sätt än att fråga om personen är svensk medborgare. Fast nyss hörde jag radion rapportera om en svensk i Tyskland, med tyskt medborgarskap … så gränsen går inte där heller, tydligen.

För att göra det enklare så lämnar jag de orden för att försöka beskriva Jasmin och berättar vad vi gör i stället. Det är betydligt roligare. Förra fredagen åt vi eritreansk och persisk mat, spelade kort, pärlade armband och pratade. Några spelade pingis. Någon upptäckte att vi hade ett piano och började spela. Trots att det var över tre år sedan sist satt många vackra melodier kvar i fingrarna och åhörarna flockades kring pianot. 

En kille visade upp sin skicklighet i breakdance. Han snurrade och gjorde volter och grejade så jag fick ont i nacken… bara av att tänka på det alltså, jag provade verkligen inte. Det gjorde däremot en liten tjej på dryga året som tyckte att det såg jätteroligt ut. Hon blev högljutt arg när mamman lyfte bort henne. Så fort hon kunde var hon tillbaka igen, snurrandes på blöjbaken. När vi applåderade henne applåderade hon tillbaka och ansiktet sken som en sol. Det är sådant vi gör. Umgås. Har roligt.

Det finns plats för fler om du vill komma och vara med. Runt 16 börjar vi och slutar 19 men man får komma och gå som man vill. Poängen är att vi ska ha roligt tillsammans. Om någon som vill samtidigt får öva svenska är det en bonus. Och om vi, som har våra rötter nedgrävda i Bergslagen, kan ge de rotlösa omkring oss en tillhörighet, ett sammanhang, en liten början till fäste för rötterna – då är det helt fantastiskt. Om du inte bor i Kopparberg eller inte tycker att kyrkan är din grej så finns det fler, liknande verksamheter.