De var tre pedagoger med en barngrupp på 40. I larmsamtalet som spelades upp för rätten hördes en panikslagen lärare kommunicera med larmoperatören. Försvaret framför att de anställda har gjort allt för att göra sitt jobb. De har följt de instruktioner som fanns – men instruktionerna var bristfälliga. Det i kombination med att det var väl känt att besöket vid bassängen skulle genomföras och att det handlade om tre lärare med 40 barn menar lärarnas advokater talar för att det är arbetsgivaren som ska lastas för det som sedan hände. Inte de anställda. Rektorns advokat framförde en annan linje. Det fanns regler som var upprättade i kommunen och som gällde alla. De anställda hade inte signalerat några problem eller risker. Hade de anställda följt de rutiner som fanns hade händelsen aldrig inträffat.

Samtidigt har de anställda vittnat om organisatoriska arbetsmiljöbrister – om underbemanning, om stress i arbetet. De har berättat om olyckor som barn drabbats av när personalens ögon och armar inte räckt till. 

Inför rättegången har utredning slagit fast att det funnits två olika riktlinjer för simning med skola respektive fritids och att dessa var motstridiga, samt att kommunen inte hade någon plan för simutbildningen. Ingen riskbedömning var gjord inför simaktiviteten och det fanns inte klargjort vem som hade till ansvar att genomföra en sådan heller. 

Senare i april ska tingsrätten i Malmö avgöra vem eller vilka som ska hållas ansvariga för att ett barn dog.

I juni 2021 dog femårige John Walter efter att ha rymt från det HVB-hem han bodde på och drunknat i närliggande å. Värmlands tingsrätt dömde i januari i år två anställda på arbetsplatsen till vållande till annans död. De anställda hade lämnat pojken utan uppsikt såpass länge att rymningen kunde ske – och därigenom anser tingsrätten att de anställda ska hållas ansvariga och att de är skyldiga till dödsfallet. I förhandlingarna redogjorde försvaret noga för den digra raden brister som inte bara uppmärksammats efter att pojken dog utan även innan – bland annat av de anställda.

Man hade ifrågasatt bemanningen och klagat på att det var för låg bemanning givet behovet för de placerade barnen. Det fanns ingen möjlighet för de anställda att klara av arbetsuppgifterna med de förutsättningar de hade fått av arbetsgivaren. De hade inte fått tillräcklig utbildning, de var för få, det var för mycket att göra. Det var också brister i den fysiska arbetsmiljön. Trasiga grindar, trasiga staket. Bristande lokalutformning. Ivo hade i flera års tid också riktat kritik mot boendet.

Arbetsgivaren tillika hemmets föreståndare menade å sin sida att hon gett de anställda tydliga instruktioner om att pojken skulle punktbevakas hela tiden: Precis det som de anställda larmade om var omöjligt givet bemanning och resurser. Ändå blev det de anställda som dömdes – en dom som överklagats av både dem och av barnets pappa som vill se domen skärpt till grovt vållande till annans död.

De två dödsfallen hänger ihop, inte bara för att de handlar om det värsta tänkbara – barns död – utan för att de fäster ljus på hur mycket ansvar enskilda anställda egentligen har i att kompensera för arbetsgivares brister. Ska den som leder och fördelar arbetet eller den som letts och fördelats till detsamma hållas ansvarig för konsekvenserna av den bristande arbetsmiljön? Den frågan är principiellt viktig, inte minst i en tid då bara ett fåtal av alla dödsfall i arbete leder till fällande dom. 

Frågan är vems fel det är om någon skadar sig eller dör som en konsekvens av bristande arbetsmiljöarbete. När bemanningen är låg, stressen är hög och uppgifterna är otydliga är det antingen den som håller i resurserna som ska ställas till svars – eller den som försöker göra sitt jobb med samma resurser. Under våren ställs det på sin spets.