Början av december. Det hålls ett för framtiden avgörande möte i Paris. Samtidigt – i ett för vintermånaden exceptionellt varmt Stockholm – intervjuas en man av lokaltidningen Farsta/Sköndal. Han är kränkt. Han anser sig vara utsatt för ett ”övergrepp”. Anledningen till denna drastiska metafor är att det lagts ett förslag om att det ska tas avgift för att parkera bilen i Gubbängens centrum och andra förorter. Fem kronor per timme, från sju på morgonen till sju på kvällen.
”Tänk dig att man ska besöka en kvinna här. Så måste man kuta ut klockan sju på morgonen för att flytta bilen. Vad blir det för amour då?”
Säger han som inte vill kliva ur gubbsängen i Gubbängen.
Fem kronor för att få fler att gå, cykla och resa kollektivt. Fem kronor för att luften ska bli mindre skadlig att andas. Fem kronor för att minska behovet av parkeringsplatser. Fem kronor för att frigöra mark som kan bli till bostäder.
Skäligt, tycker förhoppningsvis du.
Övergrepp, tycker andra.
Gubbängen-mannen känner sig personligt hotad av parkeringsautomater. Han är förvissad att samhället borde prioritera att han slipper flytta bilen på morgonen snarare än att... tja, skydda städerna mot ohållbara transporter.
Han är långt ifrån ensam om sitt perspektiv. Mannen och hans bil, männen och deras bilar. Där finns amour. Den sortens bultande kärlek som inte tar hänsyn till sin omgivning. Den sortens kärlek som inte tolererar kritiska frågor. Pröva. Du behöver inte ens vara särskilt anklagande. Det räcker att försiktigt undra över hur sund relationen egentligen är. Psykologisera lite.
Går det ens att föreställa sig en kvinna resonera så här? Nej, det gör ju inte det. Om vi ska generalisera. I samma artikel är det en kvinna som kommenterar förslaget om avgift:
”Jag tycker att det ska kosta att köra bil för att minska biltrafiken. Däremot tycker jag att man borde göra förbättringar i kollektivtrafiken om man vill att färre ska ta bilen.”
Nivåskillnad. Förmåga att resonera högre än sin egen behovstrappa. Förmåga att hantera bilen som ett verktyg för transport från A till B, inte som identitetsankare. Så talande för ett dystert fenomen. Nämligen att privilegierade män kommer att suvva sig – och mänskligheten – ända in i apokalypsen. Med en brinnande kolbit hängande från mungipan. Och med ”Born to Run” på repeat. Om de får bestämma. Problemet är just att de får bestämma.
Det bästa jag läst om man-och-maskin-anknytningen formulerade författaren Sara Stridsberg redan för ett decennium sedan (Arena 3/2004). Hon ställer frågorna: Hur kan han inte bry sig mer om miljön? Hur kan han – och den beslutsfattande makten – vara så nonchalant inför det faktum att bilism dödar miljoner människor, genom olyckor och utsläpp?
Stridsberg hittar något som trotsar förnuft, som hindrar politiker från att agera mot bekväm privatbilism, som gjuter mentala cementsuggor mellan bilmannen och allt som kan tänkas vilja begränsa möjligheten att skjuta fram som en projektil mot horisonten.
”Du är Superman, du är Stålmannen. Du är mitt i en roadmovie, du är Kenny Bräck, Ronnie Peterson, en del i ett tv-spel i fiktion och råstyrka, inbegripen i en enda lång hastighetstävling. Du äger landskapet och i teorin kan du erövra hela jordklotet som en upptäcktsresande, du kan alltid ge dig av”, skriver Stridsberg om motorvägarnas alla ängsliga hjältar.
Bilen som maskulin fantasi. Ja, varför inte lyfta den stenen? (Gubbängen-exemplet är nästan osannolikt, att han faktiskt säger att en blygsam avgift kan komma att dränera hans kärleksliv på amour. Parkering och potens. Freud rodnar.)
Nu kan möjligen någon anse att det finns viktigare saker att ägna sig åt än mannens sköra självkänsla. Som att det varje dag dör 3 000 personer i trafikolyckor på den här planeten. Som att det varje dag dör ytterligare nästan 9 000 person av föroreningar. Som att svenska bilar i fjol släppte ut elva miljoner ton växthusgaser. Som att transporter – inklusive bil – år 2050 kan släppa ut 6,7 miljarder ton koldioxid. Till exempel.
Det känns inte riktigt som att det finns tid att från terapisoffan vänta in en konstruktiv debatt om bilism.
Vad vet vi?
Män står för 70 procent av bilkörningen i Sverige. Män premieras av ett bilvänligt system, med subventionerad parkering och skattefinansierad infrastruktur (jämför med kollektivtrafiken). Män avkrävs inte tillräcklig ekonomisk kompensation för bilens faror.
Det vet vi.
En annan man, också han i tidningen Farsta/Sköndal. Han bilar 1 000 mil per år i tjänsten, sedan blir det ännu mer privat. Varför inte ställa om till kollektivt? Längden. Alltså, han säger att han är för lång. Han får liksom inte plats:
”Jag tycker att det är lite jobbigt att åka buss för att jag är 191 centimeter lång, så det blir lite att jag sitter som det i bland skrivs om att män i kollektivtrafiken sitter – och tar upp två säten.”
Ingen köper sådana ursäkter. Sanningen är att han älskar sin bil. Oavsett konsekvenser.
Vad skulle det betyda om män började resa som kvinnor? I en undersökning visar konsultföretaget Trivector att det i fallet Malmö skulle betyda att en yta motsvarande 200 stycken Möllevångstorg plötsligt frigjordes. Det skulle kunna bli en ny stad. Bara genom att män inte gör anspråk på tio gånger mer utrymme genom att välja bil framför buss. Bara genom att parkeringsplatser kan ersättas av bostäder, eller varför inte cykelbanor (en privatbil är parkerad 95 procent av dygnet).
MEN VAD BLIR DET FÖR AMOUR DÅ?
Försöken att försvara den destruktiva relationen klingar desperat. Rör inte min bil! Som när Aftonbladets motorjournalist häromåret slog fast att det finns en biologisk koppling mellan mannen och bilen. Män kör bättre än kvinnor, hävdade journalisten med avstamp i statistik som anger raka motsatsen. Ett försäkringsbolag hade sammanställt fotgängarolyckor 2000–2009. 77 procent av förarna var män, 60 procent av påkörda var kvinnor. Kör bättre? Javisst.
Män ”läser av trafikmiljön bättre”, skrev journalisten. Empirin var ett nästan rörande hemmabygge: ”Redan som småbarn är pojkar nyfiknare på att hitta sina gränser. De klättrar högre upp i trädet, balanserar närmare stupet och sladdar med cykeln.” Samt: ”Flickor är ute med dockvagnen och då behövs inte samma koll. Det viktigaste är att dockan har det bra.” Slutsats: ”Män är mer aktiva och upptäcker och analyserar faror bättre än kvinnor.” Och nog har kvinnor sig själva att skylla när de blir påkörda, för ”de kliver rakt ut i gatan med skygglappar åt sidorna och gärna med barnvagnen som en murbräcka framför sig”.
Stålmannen har talat.
Nej, det finns inte tid. Anpassa er. Förstå att bilsamhället är hopplöst konserverat, ett bleknat minne från förra seklet. Förstå att bensinbilen är en anakronism. Likaså politikers visade hänsyn till icke uppdaterade bilister.
Evolvera från era asfaltdrömmar.
Överge sentimentala fantasier om fyrhjulig manlighet.
Väx upp.
