Att med brinnande hjärta, och med retorik som känns, våga tala om den växande klyftan mellan folket och eliterna kallas ofta för populism. Eliter älskar att sätta etiketten ”populism” på sådant som hotar deras privilegier, eller stör deras världsordning. Därför finns ingen anledning att vara så förskräckt över att bli beskylld för populism av de som gynnas av dagens ordning.
Begreppet populism härrör från Romarriket. Politiker som värnade – eller åtminstone sökte stöd hos – de lägre klasserna kallades populares. De som värnade, och definitivt sökte stöd hos, eliterna kallades optimater. Popularerna ville stärka folkets politiska makt, fördela rikedomar så de också kom fattiga till del, dela ut bröd gratis till de som hungrade. De var dessutom motståndare till slaveri. Sämre förebilder kan man ha i den politiska debatten.
Det amerikanska Populist Parti bildades i slutet av 1800-talet och drev frågor som åtta timmars arbetsdag, progressiv inkomstbeskattning, reglering av truster för att försöka säkerställa mångfald i ägande, offentligt ägande av monopol som järnvägar, telegraf och telefon. Gissa vilka som var sura över sådana förslag! Samma sort som idag kallar allt som doftar jämlikhet för populism i nedsättande betydelse.
I Populistiska manifestet – för knegare, arbetslösa, tandlösa och 90 procent av alla andra, beskriver Göran Greider och Åsa Linderborg sin variant av populism. I samma härad befinner sig Reformisterna, vars uppdrag tycks vara att göra vänsterpopulistisk sakpolitik baserad på gammelsossars ideologi. I Behovet av en ny progressiv kraft utgår Joakim Löf från en annan, mer gräsrotsbaserad, tankemodell, befriad från det socialdemokratiska drivankaret. Vilket också det av Carl Schlyter initierade Partiet Vändpunkt kan sägas vara. Alla dessa varianter visar att populismen kan ha anständiga förtecken.
Under åren som politiker fick jag höra att allt från rejält höjt grundavdrag, som skulle gynna låginkomsttagare, och högre skatt på höga inkomster till sänkt normalarbetstid, medborgarlön och friår var att betrakta som populism. Kan tänka mig att begrepp som Förståelsesamhälle – med innebörden att system och strukturer skall vara begripliga och transparenta - också går under beteckningen populism om optimaterna får bestämma.
Vartenda förslag som arbetarrörelsen drev igenom i sina mer kraftfulla dagar hade idag stämplats som populism på de ledande liberala ledarsidorna.
Det finns onekligen en växande klyfta mellan eliterna och “vanligt folk”. Det ser vi nog alla. Och när klyftan ökar mellan de många individerna och eliterna så skapas misstro. Så har det alltid varit. Och kommer att förbli. Tidigare kunde eliterna hänvisa till kyrkans predikanter vars uppdrag det var att berätta att det var gudens ordning att en del var överställda och andra underställda. De underställda skulle få sin belöning i himmelriket. Bara de lyssnade på gudsmannen i predikstolen. Så enkelt är det inte längre. Nu finns locktoner från sådana som ifrågasätter demokratin på annat sätt, som med rasistiskt färgade undertoner vädjar och ger hopp till de som lever mitt i en känsla av förfrämligande.
Allt vi inte själva gillar hamnar lätt på populismens konto. Jag ska inte svära mig fri från att själv gjort likadant… För att gottgöra lägger jag ett riktigt fint populistisk förslag: Sänk lönen för riksdagsledamöter, landshövdingar, generaldirektörer och kommunalråd med 30 procent. De kommer att kunna leva goda liv i alla fall. Vill det sig väl skulle reformen kunna medverka till att vi får en rörelse för solidaritet i det övre skiktet, en rörelse för insikt om att ökad jämlikhet är bra för ett samhälle som vill hålla ihop, en rörelse som talar mer om livskvalitet än om överflödets statusmarkeringar. Blir det svårt för de drabbade skulle ett nytt ordensystem kunna införas, så att fina metallbitar – fästa i färgade sidenband – kan delas ut till förtjänta figurer som känner behov av att bli uppmärksammade.