Vi måste få skratta åt läget ibland: Högern och finansmarknadernas PR-maskin (det finns fler lobbyister och PR-konsulter än journalister i Sverige av idag) äger numera ”problemformuleringsprivilegiet”; ett bra ord myntat av Lars Gustafsson, intellektuell patriark, som nyligen dog. Kanske skulle han kalla det gick hädan. Lars Gustafsson inledde, som så många andra, Horace Engdahl, Björn Skytte, stjärnekonomen Klas Eklund, sin bana som marxist, vilket inte riktigt ingår i cv:na. Oräkneliga är de ur olika slags eliter i Sverige, som på 1960- 70-talen valde marxismen – Nordeas finlandssvenska styrelseordförande Björn Wahlroos till exempel – och sedan, i god tid, bytte ståndpunkt. Det brukar beskrivas som att denna grupp ser sig själva som elit – oavsett – och krävs en kursändring för att förbli elit lägger de om rodret. På 1970-talet såg det ut som om västerländsk socialdemokrati länge skulle förbli folkens val. ”Det är bara en fråga om att avgöra var makten finns. Kanske kommer en folklig revolution som ger dem makten i staten; eller också kommer den inte och då får de istället arbeta åt dem som har verklig makt, nämligen näringslivet.” Så beskrev anarkosyndikalisten Noam Chomsky denna kappvändande elit.
Jag intervjuade Lars Gustafsson några gånger, under olika stadier i hans utveckling från marxist, till liberal, till att ansluta sig till judendomen, av kärlek förmodar jag, till att tror jag, lämna den och återvända till liberalismen. Det var egentligen helt omöjligt att få en syl i vädret, men allt han sa var spännande, han predikade, det som nu kallas mansplaning. Han var en gudabenådad författare och poet och borde ha ägnat sig åt sin eminenta begåvning; men jag tror att han, fast han aldrig skulle ha erkänt det var djupt inspirerad av Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre, som krävde av den tidens intellektuella att de skulle ta ställning. Och som det heter trendvarning! – Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartre är på väg tillbaka – de unga har börjat läsa dem, på samma sätt som häpna unga i USA lyssnar till Bernie Sanders; en presidentkandidat som säger att en annan, humanare värld är möjlig. Det har de aldrig tidigare hört och Bernie Sanders kommer inte att vinna, men han kommer att ha gjort ett outplånligt intryck inför framtiden.
Författaren Bengt Ohlsson, gjorde äntligen succé, sedan han på fyra helsidor på DN kultur tagit avstånd från vänstern. Det som roade mig med den artikeln var att han klagade på att han tvingats ha vänsteråsikter för att gälla. Vem, utom hans egen övertygelse om att han borde tillhöra den gångbara eliten, tvingade honom? I senaste kolumnen i DN hyllar han Fox News i USA för att de vågar yttra olämpliga åsikter. FOX News har man räknat ut låter till över 80 procent enbart vita, republikanska män komma till tals och de ljuger varje dag om fakta, det finns sajter som rättar dem, varenda dag. Dessutom är de USA:s populäraste nyhetskanal; betittad av ”born again”-kristna, tepartyrörelsen och sådan höger som bara vill bekräfta sina egna åsikter och slippa fakta, inga uppstickare alltså, utan USA:s mest betittade desinformatörer. Själv oroar jag mig för vad Bengt Ohlsson ska hitta på nu när hans skrivande hustru Helena von Sweigbergk är populärare än han. En ny sista-grisen-bekännelse? Det där var elakt, men Bengt Ohlsson är vanemässigt djävligt elak och fortsätter på samma tema som SD, nämligen att i den högerhegemoni, där han är gullegris, påstå att han inte får yttra vissa saker; måste vara det gamla, övergivna vänstermedlöperiet som skaver.
När Bill Clinton ville vinna valet i USA 1997 fick han rådet att ta över högerns/republikanernas program och presentera det som ”vänster” eller i alla fall som liberalt. På det vann han. Och sen dess har demokraterna i USA, långt till höger om svenska moderater, gestaltats som ”vänster”. Tills Bernie Sanders trädde in på banan. Hillary Clinton presenteras som progressiv, därför att hon är kvinna. Såklart föredrar jag miljoner gånger om att hon vinner, framför Donald Trump. Men det är omöjligt att inte se att marknadens PR-maskin och högern fattat galoppen när det gäller kvinnor, att de kan presentera den mest konservativa och reaktionära kandidat som progressiv, bara därför att hon är kvinna. Ett djupt obehagligt missbruk av feminism. Hillary Clinton är uthärdlig, Bernie Sanders tvingar henne åt vänster och mina amerikanska feministvänner grälar på mig; de tycker att jag på alla cylindrar borde stödja Hillary Clinton. Ska försöka.
Nyligen påstod det privatägda Fotografiska muséet att det är otillständig konkurrens att befria de statliga muséerna från inträdesavgift. En medieutredning föreslår att public-service- skattepengar också ska ges till kommersiella tv-bolag; marknadens intresse är viktigare än demokrati är vad de hävdar, eftersom de nu äger det av Lars Gustafsson uppfunna ordet problemformuleringsprivilegiet. Det går inte att utreda på dessa korta rader, men två saker har jag lärt mig, mycket tack vare er läsare, att det är lika viktigt att absolut inte gå med i Nato, som det är att motsätta sig TTIP – handelsavtalet mellan USA och EU; att mainstream-berättelsen om världen står på kapitalets sida eftersom de erövrat ”problemformuleringsprivilegiet”. Och de står absolut inte på vår sida.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
