Vi lär våra barn att uppföra sig. Det är viktigt, eller hur? Vi lär dem att vara artiga, att säga tack, att lyssna till, och hjälpa andra så gott de kan. Vi lär dem att vara ärliga och säga som det är. Vi tjatar hål i huvudet på dem om vikten av att vara en bra kompis och medmänniska. Jag antar att det är viktigt att lära sig det redan som barn så att man kan glömma bort det sen när man blivit vuxen.
Vi lämnar våra barn i skolan med ovanstående förmaningar ringande i deras små öron. Vi går till bussen, är för stressade för att besvara chaufförens hurtiga ”god morgon!”, ger honom bara en trött blick och sätter oss på vår plats. Under resan stannar bussen vid en hållplats och en äldre kvinna vill gå på. Hon har stappliga ben och tar sig nätt och jämt upp i bussen. Det tar en jäkla tid också.
Du känner igen det va? Det är nu du suckar och tittar demonstrativt på klockan i väntan på att någon (det är väl chaufförens jobb?) ska hjälpa henne att lyfta på den där rollatorn hon tydligen absolut måste släpa med sig. Du tänker inte göra det, det är tjugo andra personer på bussen förutom dig, så varför skulle du? Och varför tar inte tanter i hennes ålder färdtjänst när de ska till vårdcentralen för att kolla blodtrycket?
När du kommer fram till jobbet står någon och håller upp dörren åt dig. Han står där och håller i dörren och bara glor på dig. ”Vem fan är du? Tänker du råna mig, eller varför står du bara där?” hinner du tänka innan du snabbt skyndar förbi den skumme utan att ge honom en blick. Han tittar förvånat efter dig, nästan som om han förväntade sig ett tack eller något.
I omklädningsrummet träffar du nästa dåre. En främmande kvinna som ler stort mot dig. Varför gör hon det? Känner ni varandra, har du något i ansiktet eller är hon bara knäpp i huvudet?
Du tar dig igenom arbetsdagen, gör vad du förväntas göra. Det är du duktig på, och det vet du.
På vägen hem möter du den sista personen du vill möta. Din bästa vän. Din före detta bästa vän. Du fäster blicken på dina dyra skor och går förbi. Du fattar inte varför hon ska vara så förbannat bitter. Hon kanske drog upp dig när du hamnade i en mörk grop och du kanske inte hade tid att göra detsamma när hon hamnade i samma skitgrop. Du kanske betedde dig lite illa vid ett tillfälle eller två, men det var faktiskt inte meningen och sen kanske du kanske inte svarade i telefon när hon ville reda ut vad som hänt, men du vågade faktiskt inte. Men du? Släpp det. Hon vet att du inte vågade. Varsågod och det var så lite så.
Sen äntligen hemma. Blev dagen bra? Är du nöjd? Känns det bra i magen? Ja? Så bra. Har du gjort någon glad? Spelar det dig någon roll? Har du själv varit hälften av allt du i morse sa åt ditt barn att vara idag? Har du ens tänkt tanken?
Det är märkligt hur få vettiga vuxna det finns med tanke på hur duktiga vi är på att försöka banka in vett i våra barn.
Det är mindre märkligt att våra barn inte alls växer upp till artiga, ärliga och hjälpsamma människor.
Och att en pytteliten, ganska irriterande person som jag helt lugnt kan sitta här och skriva om saker du inte vill kännas vid kan man kalla ganska retligt, eller hur?
Jenny Leppänen
